Konrad och hans anarkistiska onkel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den 35 maj, var det i lördags, eller? Nja, det är ett datum som infaller varje gång något särskilt fantasifullt och genomgripande sker. ”Den 35 maj” är titeln på en bok av Erich Kästner, tysk författare, död 1974.
Kästner var påtänkt för Nobelpriset, men hade antagligen för många barnböcker i bagaget, sånt var förr ett minus. Men hans böcker brändes under diktatorn Hitler, och i vår historieskrivning räknas det fortfarande som merit.
Vuxenromanen ”Fabian – die Geschichte eines Moralisten” (1931) handlar om Berlin medan Weimarrrepubliken ligger på sitt yttersta och vägen banas för Hitler. Ekonomin är i fritt fall, människor beter sig som rovdjur. Fabian vill skapa litteratur, men jobbar med reklam.
Allting har ett pris som är högt, det kan avkrävas i dag eller i morgon. Fabian skrattar åt en tafflig men blodig gatuincident mellan kommunister och nazister. Den sårade nazisten säger: En dag ska komma när du inte längre skrattar.
Fabian har återuppstått nu: kvalitetsförlaget Thorén & Lindskog har gett ut romanen i egen översättning (av Jörn Lindskog) i år. Och så har filmen kommit. Allt med Berlin blir spännande på film. Utom i Åbo. I Åbo kom och gick den innan man ens hann hicka. Halmstrået är höstens filmklubbar.
Tills dess läser jag om ”Den 35 maj”, som finns i min ägo. Den handlar om Konrad, en skolpojke som fått i uppdrag av sin lärare att skriva en uppsats om Söderhavet – för att han är så bra i matte och dålig på att fantisera.
Han lider en skolpojkes alla kval inför uppgiften, men som tur är ska han träffa sin farbror just den eftermiddagen. Tillsammans ger de sig ut på ett äventyr som för dem till Söderhavet, och på vägen träffar de en mängd galna typer: hästen med rullskridskorna, den schackrutiga prinsessan, invånare i Schlaraffenland och i uppochnervända världen.
I höst kommer berättelsen upp på Unga Teatern i Esbo i Annina Enckells dramatisering. Det är en föreställning man gärna skulle se. I mitt minne handlar berättelsen mest om bristande respekt för barns egenart och individualitet, om att få upp ögonen för det groteska i det.
I uppochnervända världen finns en uppfostringsanstalt för vuxna som behandlat barn illa. Där får de smaka på sin egen medicin, förnedrande och godtyckliga straff. Konrad är förskräckt, men Babette, en jämnårig han känner från den ordinära världen, som är minister i den uppochnervända, säger kallt att inget annat fungerar.
”Den 35 maj” som först utkom 1933 finns också som seriealbum, utgivet på 2000-talet, på tyska och på svenska. Och jag har inget alls emot själva serieformatet, men det är inte utan att berättelsen förlorar något av sin verbala lätthet när allt som skrönas fram visas i bild för bild. En hel del av den ironiska humorn går förlorad när dynamiken avbildas som action.
Boken hamnade i min ägo efter att min pappa gjort insatser som frågesports- och lekledare på familjefester i vår by. De ordnades förmodligen av nån förening, vilken minns jag inte, på 1900-talet fanns så många.
De barn som vann, och jag tror att de var samtliga deltagare, fick välja ett pris som donerats av mecenaten för dagen. Men ”Den 35 maj” gick aldrig åt och gled till slut över från prishyllan i pappas rum till mina domäner.
De tävlande skulle ha uppskattat den. En av grenarna i leken kunde vara att blåsa upp en papperspåse, drämma den i bordet och hojta ”Här är det jag som bestämmer!”. Pappa hade hittat på numret utanför alla pedagogiska manualer, kollegor och föräldrar tyckte det var överdrivet, men barnen gillade skarpt.
Konrad och hans anarkistiska onkel i boken skulle ha varit på samma linje.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.