Konkretisera regeringsprogrammet – kriminalisera mobbningen
Polisen har bekräftat att motivet bakom skolskjutningen i Vanda är mobbning. Att ett tolvårigt barn mår så dåligt eller känner sig så utsatt att han väljer att skjuta ihjäl en jämnårig klasskamrat och skada två andra är obegripligt sorgligt. Ett desperat rop på hjälp.
Alla mobbningsoffer tar ändå inte till vapen och ingenting rättfärdigar användandet av brutalt våld, men för oss vuxna är det dags att vakna upp ur Törnrosasömnen och vidkänna de ungas brutala verklighet.
Mobbning handlar om våld i skolorna. I vissa fall kan vi tala om regelrätt tortyr eftersom våldet är systematiskt, grovt och långvarigt. Det orsakar offret både psykiskt och fysiskt lidande.
Enligt Centralkriminalpolisen har våldet bland unga blivit allvarligare och råare, och det sker också digitalt. Smarttelefonen har blivit porten till helvetet för många. Förnedrande videofilmer publiceras av offret, chattbotar skriver hatfulla texter och via artificiell intelligens maskineras anonyma uppmaningar till våld.
Sällan har vi vuxna en aning om vilka grymheter barn och unga möter via sin mobil eller dator.
Det djävulska med mobbningen är, förutom de livslånga ärr den lämnar, hemlighållandet och ensamheten som hör ihop med den. Utsatta barn och unga kan känna sådan skam och skuld över sin situation att de inte förmår berätta om mobbningen för någon. I stället tar man kanske till våld som hämnd.
I regeringen Orpos regeringsprogram sägs det att rättsskyddet för elever som blivit utsatta för mobbning ska stärkas. Regeringen talar om skolfred. Vad betyder det i praktiken?
Att pedagogiskt kunnig personal ska påföras rollen som poliser med myndighetsbefogenheter är inte rimligt, inte heller kan skolan åläggas huvudansvaret för att uppfostra våra barn till rätt och fel.
Lika fåfängt är att tro att man genom utrymningsövningar, väktare, metalldetektorer och låsta klassrumsdörrar skulle kunna gardera sig mot skolskjutningar och -våldsdåd, precis som Cygnaeus skolans rektor Nicke Wulff påpekar (ÅU 3.4). Det stoppar inte heller mobbningen.
I stället borde vi börja där allt börjar: i hemmen. Vi behöver verktyg för att fostra barn och föräldrar till socioemotionella och interaktiva färdigheter, förebygga osakligt beteende, satsa på närvarande vuxna och prioritera samvaro framför skärmtid.
Vi behöver vuxna som sätter gränser och tar ansvar, vuxna som föregår med gott exempel, som inte hatar och hotar.
Det är uppenbart att vi saknar tillräckligt med empati, inblick och resurser för att kunna hantera den vardag många barn i dag ställs inför.
För varje skolskjutning, för varje våldsdåd och för varje mobbningsfall ökar skuldbördan på samhällets axlar.
Här har undervisningsminister Anna-Maja Henriksson med kolleger ett livsviktigt uppdrag: Mobbning borde kriminaliseras i strafflagen och regeringsprogrammet borde omsättas i fler konkreta åtgärder för att stöda familjers och ungas mående.
Om inte insatser för barn och unga finns överst på regeringens lista över nödvändiga samhällsåtgärder gäller det att prioritera om nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.