Freja Rudels 31.08.2021 19:00

”Galanterna” – Mia Francks femte roman – är en flyhänt berättad och läckert förpackad blandning av Sex and the City och grundkurs i kvinnohistoria.

Staden är Helsingfors, året är 1912 och könet ett sorgligt öde, åtminstone för kvinnor.

Navet i ”Galanterna” är en fyrväppling unga arbetande kvinnor.

Dagmar är inflyttad från landsbygden med drömmen om självförverkligande i en hattask. Hon delar rum med kontorsflickan Hilma i huset Hoppet. Dit kommer titt som tätt också Hilmas arbetskompisar Ebba och Klara.

Ebba är välbärgad. Hon kontorsjobbar i väntan på ett gott parti, medan Klara har redaktörsambitioner och en politiskt medveten blick på samhället.

Väninnorna har olika utgångsläge i livet och illustrerar lite olika aspekter av de kvinnans villkor som Franck illustrerar och trotsar i sin roman.

Dessa villkor är dock överlag ganska enahanda och gemensamma för dem alla.

Trakasserier, både verbala och fysiska, hör till vardagen på de helsingforsiska gatorna.

Förringande och förtingligande attityder frodas på arbetsplatserna. Lönen är en bråkdel av männens och likaså livsrummet.

Att ta plats eller ton är inte att tänka på om man är en ung fin flicka 1912.

Får nog av kvinnlig nitlott och byter kjolen mot kostym

Dagmar är utblickspunkten och den mest utmejslade karaktären i boken.

Porträttet av henne bygger på Francks egen mormorsmor, Dagmar Nyholm, som arbetade som modist. Bland hennes många syskon blev två konstnärer, både i verkligheten och i romanen.

Genom att kontrastera Dagmars hattmakarambitioner mot brödernas konstnärsdito understryker Franck den knaggliga uppförsbacke av misstro som mötte en begåvad kvinna.

Dagmar är skicklig som få och avancerar snabbt, men till skillnad från bröderna gör hon det helt utan stöd och hjälp hemifrån.

Ebba och Klara blir inte så mycket mer än typer i romanen, medan Hilma växer till något av ett mysterium. Hon har dragningskraft med mörka undertoner.

Det är kring henne väninnorna samlas, och hon framstår som ett slags motor när Hoppets flickor får nog av sin kvinnliga nitlott och byter kjolen mot kostym.

Franck har hand med detaljer. Hattarna får liv i hennes händer. Tyll, kullar, brätten, sömmar, drömmar syr hon in i det konkreta, taktila och visuella.

Skickligt frammanar hon ett svunnet Helsingfors där tiden sitter i tingen: i varor som krängs över disk på torg och i tronande varuhus, eller i fläsket och flundran på krogen och stoppdukarna i tvättstugans kallbad.

Transtematiken angelägen men kommuniceras inte så bra

Jag tror på historien i Francks händer, men själva storyn i romanen är jag mer tveksam till.

Transtematiken är angelägen.

Men om det som i dag debatteras främst handlar om en inre upplevelse av en könsidentitet som går på tvärs med eller bortom det biologiska könet, är det som utspelar sig i Francks roman mer av en experimentell maskerad.

Väninnorna klär ut sig till män därför att det är enda sättet att komma ut i livet.

De tar för sig av de nya rummen som öppnar sig, av möjligheten att låta kroppen breda ut sig, av att själv få beställa sin mat, dricka sig berusad och dominera ett samtal.

Det är opportunt för dem att förklä sig.

Det är inte fullständigt emotionellt nödvändigt, så som det är nödvändigt om din kropp inte stämmer överens med ditt inre.

Åtminstone lyckas inte Franck kommunicera den här dimensionen av tematiken.

Det sägs visserligen att Hoppets flickor måste våga sig in i maskuliniteten.

Men varför de riktigt måste våga förblir lite oklart, och tvånget mer påtvingat än tvingande.

Att kliva ur kvinnokläderna blir ett kliv ut i friheten

När Dagmar blir Romeo-Dagmar och Hilma blir Hjalmar-Hilma för deras byxeskapader tankarna till den svenska småförbrytaren Lars ”Lasse-Maja” Molin (1785–1845) som tidvis levde som kvinna och skrev en mycket läst och numera utforskad självbiografi.

Likt Lasse-Maja tjuvar också flickorna. Deras brott mot könsordningen ackompanjeras av allt grövre brott mot lagen. Att kliva ur kvinnokläderna blir ett kliv ut i friheten från all slags bojor.

Det är en berusande lek, som inte riktigt blir sann, men åtminstone lite farlig.

Eventuellt går det för fort för att berättelsen riktigt ska nå under huden på mig.

Tonen är käck och farten liksom uppskruvad, lite så där som det kan vara i en tidig svensk långfilm. Det skyndas från det ena till det andra, i armkrok och med glatt humör.

I Hilmas gestalt finns en ansats till motvikt mot godmodigheten, men med bokens konsekventa Dagmar-perspektiv betraktas hennes mörker på avstånd och de eventuella djupskikt det hade kunnat tillföra helheten förblir onåbara för läsaren.

Det är fullt begripligt att det är bråttom i romanen, så mycket som Franck hinner tangera.

Mellan klädbytena förliser Titanic, Strindberg dör och apacherna röjer. År 1912 är en karaktär i sig som kräver sitt och också får det.

Det är ett fascinerande år, men det är tyvärr inte Francks könsbyten.

De tar avstamp i en ganska svartvit analys av könsordningen. En där män är män och kvinnor och kvinnor och alla beter sig därefter. Byter du kläder, byter du lag, men den karikerade ordningen förblir densamma.

Den befästs, snarare än rubbas. Kanske är jag naiv, men jag tror inte det är så svartvitt och låst.

Och jag tror det fanns rum för nyanser också år 1912.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln