Det kändes som att vi ständigt var på olika våglängd och hur mycket vi än försökte mötas fortsatte vi att missa varandra med en hårsmån.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Martina Moliis-Mellberg
Jag har en vän som är svag för filmer om far och son-relationer.
Dessa filmer är inte alltid bra men det finns väldigt många av dem. Allt från ”Real Steel” och ”Good Will Hunting” via ”The Squid and the Whale”, ”Finding Nemo” och ”Lejonkungen” till ”Gudfadern” och ”Cykeltjuven”. Spektret är brett och vissa regissörer har i princip vigt sina karriärer åt filmer om just denna komplexa relation (hej Wes Anderson).
Filmer om relationen mellan mödrar och döttrar finns det däremot inte lika många av.
Visst går det här att nämna till exempel ”Terms of Endearment”, ”Höstsonaten”, ”Freaky Friday”, ”Thirteen” och ”Mermaids”, men spektret är smalare och kontexten ofta mindre universell. Vad jag har saknat är en film som jag kan känna igen mig i, som utforskar mor och dotter-relationen på ett sätt som tillåter bägge parter att vara komplexa och sårbara. Som varken demoniserar eller förenklar.
Nu finns det en sådan film. Skådespelaren Greta Gerwigs regidebut ”Lady Bird” (premiär idag) står för den mest komplexa mor och dotter-relationen jag någonsin sett på film. Den tar sig an många aspekter av att växa upp (vänskap, sex, familj, klass) men filmens hjärta är relationen mellan Christine ”Lady Bird” McPherson och hennes mor.
Som Gerwig konstaterade i en intervju med Terry Gross på NPRs Fresh Air: ”Jag vet inte en enda kvinna som har en enkel relation till sin mor eller till sin dotter.” Som dotter kan jag skriva under det citatet.
Under mina tonår funderade jag ofta på hur det kom sig att jag och min mor grälade så ofta, och att det kändes som att vi hela tiden talade förbi varandra. Att jag sällan var mottaglig för hennes försök att förstå och närma sig, och att hon å sin sida hela tiden hade en skev bild av vem jag var. Det kändes som att vi ständigt var på olika våglängd och hur mycket vi än försökte mötas fortsatte vi att missa varandra med en hårsmån.
När Gerwig gästade Marc Marons podcast WTF pratade hon om hur hon ville att filmen inte bara skulle vara en uppväxtskildring utan lika mycket handla om att släppa taget och att dessa erfarenheter existerar samtidigt, bara från olika perspektiv. Detta görs sällan, filmer tenderar välja det ena eller det andra. Gerwig påpekade att vuxna ofta behandlas som skämt i filmer om tonåringar, men hon ville att samtliga karaktärer skulle få sin egen berättelse.
I en av de första scenerna sitter Lady Bird (Saoirse Ronan) och hennes mamma (Laurie Metcalf) i bilen på väg hem från ett collegebesök. De lyssnar på John Steinbecks ”Vreden druvor” som ljudbok. När den tar slut är bägge rörda, de ser på varandra, torkar bort tårar och skrattar lite. Det har upplevt något tillsammans och hittat varandra i den gemensamma erfarenheten. Det är ett möte.
Men så knäpper Lady Bird på radion medan mamman gärna vill att de ska sitta i tysthet och funderar på vad de hört. Och med ens är stunden förbi. Stämningen går från varm till irriterad på mindre än en sekund. Skiftningen i Laurie Metcalfs ansikte är värd alla priser i världen och snart grälar de så häftigt att Lady Bird öppnar bildörren och kastar sig ut.
Och just så där är det. Jag har aldrig hoppat ut ur en bil i rörelse, men jag har velat. Och inte bara under tonåren. Den komplicerade relationen går i vågor men den fortsätter livet ut.
Martina Moliis-Mellberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.