Kompetenta kvinnors kamp
Ett valförbund är ett säkrare kort, sade SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson i ÅU (28.2), då hon besökte Pargas.
Och ett valförbund ska det säkert bli nästa vår – då SFP i Egentliga Finland vill trygga ett mandat från Åboregionen i riksdagen.
Men Henriksson ville ändå inte diktera SFP-kretsen, utan lyfte också fram den vitaliserande verkan en egen lista har. Med sjutton egna kandidater skulle SFP i Egentliga Finland förstås få en helt annan bredd på kandidatpaletten vad gäller geografiska aspekter, kön, ålder med mera – än vad man får i ett valförbund.
Samlingspartiet gick inför riksdagsvalet 2015 med på att SFP fick två kandidater, och Saml hade 15 namn på valförbundets gemensamma lista.
Det var smart av Saml, och bra för SFP.
Med Stefan Wallin och Ida Schauman på sin lista fick man sammanlagt över 13 000 SFP-röster till listan och jämförelsetalen för Saml blev också bättre än för SDP och Sannfinländarna.
Saml fick Saara-Sofia Sirén invald även om hennes personliga röstetal (4625) var lägre än Mika Maaskolas i SDP och Vilhelm Jussilas i Sannf.
De här två herrarna fick alltså surt bita i äpplet och finna sig i att Sirén hade färre röster än dem, men blev riksdagsledamot.
Hon blev det i bland andra Petteri Orpos – och här kommer valförbundsmatematiken in, Stefan Wallins – kölvatten.
I hela Saml & SFP-valförbundet var det endast Orpo som fick fler röster än Walllin. I hela landskapet var Wallin fyra efter Li Andersson (VF), Orpo och Annika Saarikko (Centern).
Det säger sig självt att SFP:s förhandlingsposition nu ser väldigt annorlunda ut. Utan Wallin är upplägget ett annat.
Ur Saml:s synvinkel var hans kandidatur en klar förstärkning för listan och man kunde räkna med att han lockade röster också utanför det som kunde antas vara trogna SFP-röster.
Läser man valstatistiken för valet 2015 ser man ytterligare varför Wallin var ett sådant trumfkort i valförbundsförhandlingarna; han fick fler röster än Ville Niinistö (gröna), Eeva-Johanna Eloranta (SDP) och Ritva Elomaa (Sannf), alla då sittande riksdagsledamöter liksom han själv. Han var ett av hela landskapets starkaste namn – jämför det med läget nu.
Men det finns fler intressanta detaljer i föregående vals statistik.
I föregående valförbundsförhandlingar kunde knappast ens SFP:arna själva veta att SFP:s (stödkandidat) Ida Schauman skulle bli ett så starkt kort.
Hon fick 3324 röster, och låg till exempel bara några röster ifrån en viss Minna Arve på samma lista.
Valtaktiken sa att eftersom SFP hade två kandidater bland listans sjutton namn var röstkoncentration det enda rätta sättet att garantera ett mandat.
Men över 3000 väljare struntade i den taktiken, de röstade på Schauman ändå. Hennes goda röstetal väckte till och med en viss förvåning, och den valframgången är något hon gärna lyfter fram nu.
Det finns inte i något val någon garanti om att samma väljare lägger sin röst på exakt samma sätt igen, men valet 2015 påminner om att det finns skäl att fundera på valförbundets sammansättning som helhet – och förstås också på nödvändigheten att tilltala väljare utanför traditionella SFP-led. Wallin och Schauman var på många sätt en perfekt kombination, en sittande riksdagsman och erfaren politiker, en ung, ambitiös och aktiv förstagångskandidat i riksdagssammanhang. Man och kvinna.
Om valförbundet med Saml igen blir av, är ändå sannolikheten stor att Saml inte vill ge bort mer än en plats.
Ur SFP:s synvinkel kan det vara ok, med två kandidater är risken stor att rösterna splittras så mycket att ingendera blir invald.
Om SFP får ha en kandidat i ett valförbund är det enligt dagsläget antingen Sandra Bergqvist eller Ida Schauman som blir den kandidaten. Det betyder medlemsomröstning.
Vissa vill kalla dem unga kvinnor, vi väljer att säga kompetenta kvinnor. Vissa vill påstå att de är för lika, att fler kandidater, läs män, absolut behövs. Då måste vi hävda att det faktiskt går bra att ordna omröstning mellan kvinnor också.
Vid föregående medlemsomröstning 1990 var kandidaterna flera, men kampen stod mellan Jan-Erik Enestam och Christer Hummelstedt och de fick vara sin kön alldeles i fred.
Men javisst – eftersom en medlemsomröstning de facto är på väg – så gynnas partiet säkert av att det kan uppvisa bredd i fråga om kön, hemort, ålder och så vidare.
Men fler kandidater behövs definitivt av ytterligare ett skäl. Det får inte bli en intern kamp som river upp alltför djupa sår.
Det är trots allt följande kamp som är den avgörande.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.