Kompetenta kvinnor får f-n
Kvinnohat (#naisviha) är taggen som trendar allra mest på Twitter i Finland just nu.
Smaka på det, samtidigt som flaggorna i går vajade till jämställdhetens och Minna Canths ära.
Författaren och samhällsdebattören Canth är för övrigt den enda finländska kvinnan som fått en flaggdag.
Liksom Minna Canth hör till de kvinnliga förebilderna, gör en Miina, det vill säga Miina Sillanpää, det.
Hon blev vår första kvinnliga minister, var riksdagsledamot i tre repriser, mellan åren 1907–1948.
Att de här banbrytarna fick höra både ett och annat nedlåtande ord finns dokumenterat. I boken ”Miina Sillanpää, edelläkävijä” (utkom 2016) berättas om Sillanpääs första taltur i plenisalen, 1907. Talmannen försökte avbryta henne men hon gav sig inte, hon förde fram sin idé. Hon talade om de ”oäkta” barnens rätt till underhåll och föreslog skyddshem för kvinnor med barn födda utanför äktenskapet – något som förutom skam i regel betydde svår fattigdom. Förslaget röstades ned.
20 år senare skulle Sillanpää bli landet första kvinnliga minister. Biträdande socialminister var titeln 1926–27.
Dagens regering består av 19 ministrar, av de ordinarie är 11 kvinnor.
En av dem vikarieras sedan några månader tillbaka av en man, partiordförande och undervisningsminister Li Andersson (VF) är föräldraledig och Jussi Saramo har ministerposten. En annan kvinna vikarieras också för tillfället av en man, det vill säga partiordförande, justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) är sjukskriven några dagar och Thomas Blomqvist vikarierar med några åtaganden under tiden.
En några dagars sjukskrivning är inget som behöver få uppmärksamhet, men tajmingen när den inföll ledde till spekulationer. Det uppskjutna kommunalvalet, tumultet och den hårda kritik som ministeriet och ministern utsattes för, fanns i allas färska minne.
Henriksson gjorde det enda rätta, svarade själv med ett sms till ÖT/VBL i torsdags – då nyheten om sjukskrivningen hade gått ut dagen innan. Vasabladet (18.3) skriver att Henriksson förklarar att det är arbetsbelastningen som tagit ut sin rätt: ”Man måste lyssna till sin kropp och sin läkare. Ingen är en övermänniska, och jag har jobbat väldigt långa dagar under en lång tid. Den senaste tiden därtill under stor press”.
Pandemin är en stressfaktor. De senaste veckorna har rumban liknat fjolvårens, med den skillnaden att själva coronaläget nu är värre och att vi alla bär på ett års trötthet av det här temat och alla dess effekter.
Man kan påpeka att stressen och tröttheten gäller precis alla. Det gör den. Alltså även dem som står i en ansvarsställning. Vi har aldrig tidigare upplevt något (politiskt eller annat ) så utdraget tema som skulle kräva svar av ministrar och landets ledande tjänstemän snarast dygnet runt, dag efter dag.
Vi har heller ingen vana med att flytta fram val. Henriksson skriver i sin kolumn i dagens ÅU att det endast fanns dåliga alternativ. Texten fick ÅU för övrigt kort innan sjukskrivningen offentliggjordes, ifall någon undrar.
Utan att gå in på frågan kring ett uppskjutet val, kan man dra slutsatsen att beslutsångesten kring olika alternativ var tärande. Det var inget solobeslut, även om justitieministern får ta emot både tacket och pajkastningen.
Stratcoms rapport visar att de kvinnliga ministrarna i Finland, också i europeisk jämförelse, utsätts för mycket trakasserier och hatretorik i sociala medier. Genast nyheten var ute uppstod en livlig (twitter)debatt; men inte lika mycket kring sakfrågan som om misstanken om ett beställningsarbete av statsrådets kansli!
På nolltid hade man lyckats vända debatten.
Det var inget beställningsarbete, det var Juha Sipiläs regering som hade tagit ett initiativ som senare ledde till den forskningsrapport som gjordes. Att avleda från sakfrågan var ett skickligt drag av de kalsongkillar som vill trycka ned de kvinnliga ministrarna. Hårt kritiserade måste de i någon form bemöta kritiken och hastigt hade diskussionen vikit in på ett helt annat spår.
Det som borde diskuteras är frågan: Varför? Vad är det som är så hotande med kompetenta kvinnor?
Varför måste ministrarna i Finlands regering höra att de är en bh-kvintett eller en strumpbyxregering?
Kallade någon Sipiläs tre S för kalsongregering eller svettskjortor? Nej. Den kritiserades också, men för sin politik, inte för ministrarnas genus eller klädsel.
Den som tar emot allra mest hatpropaganda är Sanna Marin. Såg vi det komma?
I ärlighetens namn nej. Kanske läste vi hellre om hur hon lyfts fram som en av de mer inflytelserika kvinnorna i Europa, om hur hon tystar ner dem som vill tala om utseende och i stället betonar att hon vill bedömas för sin politik?
Man borde väl ha anat det, det Marin igår twittrade om: ”Inkompetent, oerfaren, kassör på Sokos, flicka, flickregering, läppstiftsregering, strumpbyxregering, hot, hatprat, svartmålning. Ja, kvinnor leder vår regering. Kom över det”, skrev Marin.
Det är inte som på Sillanpääs tid (enbart) i plenisalen eller riksdagskorridoren de här orden möter kvinnliga politiker. Det är dygnet runt i alla strutar, sociala medier och sajter.
Vi må vara världens lyckligaste folk enligt någon mätning, men vi är minsann oborstade i mun och har svårt för jämställdhet. Fortfarande.
Vi måste komma över det, växa upp, bli jämställda, alla.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.