Kommunal reform ska ge de samiska språken revansch i Enare – ”Det är inte lätt för den äldre generationen att utmana överheten”
Ristenrauna Magga har varit samisk språkaktivist hela sitt liv. Det kulturella utanförskapet under uppväxten har format hennes självbild och gett upphov till trauman.
— Vår kultur har varit förbjuden och förnedrad. Folk skrattade åt våra kläder och förminskade oss. Vi fick höra att vi är sämre människor och utsattes för skallmätningar. Det är en börda som vi äldre samer tvingats bära genom hela livet, säger Magga.
Ristenrauna Magga leder intresseorganisationen Sámisoster som bevakar samernas intressen inom social- och hälsovården.
Vi träffas i kulturcentret Sajos i Enare (Anár) under den blåa timmen när dagen övergår i natt. På väggen hänger tavlor som föreställer samiska huvudbonader.
Ordet Sajos betyder stödpunkt på enaresamiska. För många samer är Sajos och det tillhörande kaféet Čaiju som ett vardagsrum där man kan bejaka sitt eget språk och sin kultur utan att behöva tänka på omgivande språkmurar.
— Det är inte lätt för den äldre generationen att utmana överheten. Många är rädda för att reta upp inflytelserika herrar och vågar inte kräva service på sitt modersmål, i synnerhet om de får höra att ”det här sköter vi på finska eftersom du tydligen kan det språket”, säger hon.
Språkligt flankstöd
En lång rad samiska seniorer tyr sig till Ristenrauna Magga när de behöver hjälp med byråkratins väderkvarnar. Hon rycker beredvilligt ut som språkstöd när någon ska lägga in en ansökan hos Folkpensionsanstalten eller besöka hälsostationen.
— Det finns ett gjutningsfel i den samiska språklagen. Den utgår från att klienten själv måste be om service på samiska. Det är fel utgångspunkt. Myndigheterna ska erbjuda den möjligheten automatiskt, säger hon.
Hon får medhåll av Pia Ruotsala-Kangasniemi, som är administrativ chef vid Sametinget.
— Kommunerna klagar alltid över att det är svårt att rekrytera personal som kan samiska. Om de vore lite förutseende skulle de kartlägga behovet av samiskkunnig personal och sedan göra upp en plan för hur många som ska utbildas och rekryteras, säger hon.
Ruotsala-Kangasniemi efterlyser en nationell telefonrådgivning i hälsofrågor på nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska.
— Vi hoppas att det här upplägget blir verklighet i samband med vårdreformen.
Hotelser och våld
Ristenrauna Magga påtalar situationen vid Rovaniemi (Roavvenjárga) centralsjukhus. En stor del av sjukhusets personal har i enkäter uppgett att de skulle ha nytta av att kunna samiska i sitt jobb. Trots det sker inga framsteg i betjäningen på samiska, anser hon.
— Jag blev en gång uppringd av en samisk patient som blev förvägrad hjälp på sitt modersmål på Rovaniemi centralsjukhus. Då jag ringde till sjukhuset för tredje gången om samma sak sade sjuksköterskan ”den där radikala kvinnan ringer nu igen” när hon gav luren till läkaren, berättar Magga med ett underfundigt leende.
Har du någon gång råkat illa ut på grund av din språkaktivism?
— Jag har fått anonyma hotelser och många har skrikit åt mig. Jag har till och med fått smaka på knytnäven. Det är det pris man måste betala för att yrka på sina rättigheter. Inte kan jag passivt se på när folk blir utsatta för diskriminering.
Trots all diskriminering rör det nu på sig på den språkpolitiska fronten i bygden.
Enare kommunfullmäktige godkände i somras en ny språkstrategi som ska stärka de samiska språken i kommunen. I augusti anställde kommunkansliet Anna Lumikivi som språkkoordinator. Hon är nu i färd med att verkställa kommunens språkstrategi i praktiken. De första konkreta åtgärderna ska vidtas redan efter årsskiftet.
— Vi ska bland annat utbilda kommunens personal och berätta om kommunens juridiska skyldighet att erbjuda service på samiska i enlighet med språklagen, säger Lumikivi.
Höjda språktillägg
Lumikivis förfäders språk är skoltsamiska. Hon har lärt sig språket i vuxen ålder och talar skoltsamiska med sitt barn. Lumikivi har sina rötter i den forna Petsamofliken som hörde till Finland under mellankrigstiden, men som annekterades av Sovjetunionen 1944.
— Vi vill också höja språktilläggen. Nu får tjänstemän som jobbar för Enare kommun ett lönepåslag på endast 15 euro om de behärskar ett samiskt språk, säger Lumikivi.
Hon yrkar på ett 100 euros språktillägg för dem som kan tala ett samiskt språk och ett 150 euros tillägg om man därtill kan uttrycka sig i skrift på samiska. I Utsjoki (Ohcejohka) kommun och i Enontekis (Eanodat) är det här redan verklighet.
— Sedan gäller det ju att använda språket aktivt i vardagen. Vi ska rusta de kommunalt anställda med pins som visar om de kan betjäna kunderna på något av de samiska språken.
Enares kommundirektör Toni K. Laine nickar instämmande.
— Vi är en fyrspråkig kommun, vilket gör oss ganska unika. Kommunens största rikedom är naturen och den språkliga mångfalden, säger han.
Kommunkansliets ledning har ännu inte bestämt sig för hur personalens språkkunskaper ska testas i praktiken, trots att det råder konsensus om behovet av att höja språktilläggen.
— Vi kan inte tävla med de norska lönerna inom till exempel sjuk- och hälsovården. Många enarebor som talar nordsamiska flyttar till Norge. Det här försvårar vår rekrytering av språkkunnig personal, säger Laine.
Talar du själv samiska?
— Mina språkkunskaper i samiska begränsar sig tills vidare till artighetsfraser. Av någon märklig anledning har jag också lärt mig den samiska terminologin om fiske.
Anna Lumikivi lägger in ett litet veto.
— Nu är du onödigt anspråkslös. Du tackade ju mig häromdagen på skoltsamiska, säger hon.
Kommundirektören omhuldar flerspråkigheten, men på vissa villkor.
Ska ni trycka upp flerspråkiga vägskyltar?
— Nej, det tror jag inte. Det handlar ju om säkerhet. Hur ska ambulansförarna eller brandkåren veta vart de ska köra om vägarna har flera namn på olika språk, frågar Laine.
Enspråkigt bibliotek
Vi träffas på kommunkansliet i Ivalo (Avvil) där andelen samer är under tio procent. Att främja flerspråkighet i kommunens centralort kan i praktiken bli en tuff match eftersom de samiska språken har knuffats undan till marginalen.
På kommunens bibliotek invid kommunkansliet finns till exempel inte en endaste anställd som behärskar något av de tre samiska språken.
— Om någon kräver service på samiska måste vi ringa upp en kollega på annat håll och be om hjälp. Vi har inte riktigt bestämt oss för hur vi ska hantera sådana situationer, säger bibliotekarien Arja Kuisma.
Bibliotekets digitala lånesystem känner varken till skoltsamiska eller enaresamiska, trots att den samiska språklagen förutsätter service på bägge språken.
— Vi får väl se hur det blir i framtiden när kommunens språkstrategi verkställs, säger Kuisma.
”We love Sápmi”
För många unga samer är framtiden redan här. De kräver mödrarådgivning och småbarnspedagogik på sitt modersmål och går i bräschen för den kulturella pånyttfödelsen.
— De äldre har resignerat på grund av sina hårda erfarenheter. Nu är det vi 20- och 30-åringar som efterlyser våra språkliga rättigheter, säger journalisten och musikern Heli Huovinen.
Hon har i likhet med många andra unga enaresamer lärt sig släktens språk i vuxen ålder. Nu jobbar hon som producent för de samiska barnprogrammen på Yle. Huovinen bär ett svart munskydd med texten ”We love Sápmi” och ger ett frejdigt intryck.
— Vi har den äldre generationen att tacka för att enaresamiskan har blivit ett levande språk igen. De har varit pådrivande i grundandet av de språkbodaghem som nu fungerar på orten.
Revitaliseringen av enaresamiskan har burit frukt. Nu talar 450 personer enaresamiska då endast 350 gjorde det för tio år sedan. I oktober lanserades en enaresamisk version av Wikipedia och vid Uleåborgs universitet lär sig allt fler studerande språket.
— Jag har blivit så otroligt varmt mottagen av det enaresamiska samfundet efter att jag lärde mig mina förfäders språk. Det känns som om jag har fått en massa fostermorföräldrar och fosterfarföräldrar som tar hand om mig.
”Jag flyttar till Norge”
Huovinen använder sig numera av enaresamiska både på jobbet och på fritiden, trots att finskan fortfarande är hennes starkaste språk.
Hennes man är ingen mindre än den kända rapartisten Mikkâl Antti Morottaja, alias Amoc, som sjunger raplåtar på enaresamiska. Trots att hon lobbar för de samiska språken ser Heli Huovinen pragmatiskt på kommunens service på samiska.
— Visst kan man kräva vad som helst, men det kommer att ta tid innan vi får den service vi har rätt till. På en liten ort har man inte heller råd att bränna broar, säger hon.
Är du förargad över kommunens bristande service på samiska?
— Vi brukar skämtsamt säga ”jag flyttar till Norge” när vi är frustrerade. Ilskan lägger sig ändå snabbt. Inte kan man vara arg hela tiden.
Hon får medhåll av Riikka Morottaja som jobbar på kaféet Čaiju i Sajos.
— De som kan enaresamiska är så få. Vi måste flexa dagligen i valet av språk i kontakten med kommunen när vi tillhör en så liten minoritet, säger hon.
Riikka Morottaja alternerar dagligen mellan enaresamiska, nordsamiska och finska på jobbet. Hemma är det enaresamiska som gäller när hon talar med sin man och sin son.
På kaféet Čaiju råder ingen hukarmentalitet. Är man enaresame och tillhör ett språkligt samfund på 450 personer förstår man innebörden av uttrycket ”vinna eller försvinna”.
På Čaijus krittavla har Morottaja skrivit rubrikerna Käähvih, Purrâmuš och Teejâh ovanför den engelska språkversionen.
— Jag vill att mina förfäders språk ska bestå. Därför går vår treåriga son på dagis i ett enaresamiskt språkbo.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.