KOMMENTAREN: En Rolls-Royce i garderoben och en stank i kupén

Klädskrubben i ”långa rummet” hos farmor och farfar på Högbergsgatan i Hangö var en välorganiserad skattkammare för en liten Nöjd.
Där fanns oftast en flaska gul Jaffa. Jag minns inte om den dracks rumstempererad eller om den fick se kylen innan den förtärdes. Där fanns också farfars stiliga uniformshatt från hans år på järnvägen. Den åkte på direkt. Dessutom fanns där min fars gamla leksaksbil – en Rolls-Royce i vinröd plåt med vitkantade gummihjul. Den saknade sin vindruta men det lär inte ha varit pappas fel.
Ett besök i Hangö innehöll förutom detta oftast farmors köttbullar, om somrarna ett besök till lejonen, eller Frihetsmonumentet, där vi köpte glass av Hicken, serverad i kulor stora som handbollar. Sommartid var en runda till bryggorna, eller snarare båtarna, i Östra hamnen ett annat måste.
Det var en somrig idyll som jag fortfarande kastas tillbaka till när jag ser gamla vykort där Fabriksudden är outbyggd och Hotel Regatta har kvar sin fulsnygga plåtstruktur mot havet.
LÄS OCKSÅ
Som lite äldre skulle Hangö komma att få en professionell betydelse för mig. I tidningen kunde man läsa vilka fartyg som skulle anlöpa hamnen. Hade de bilar med sig tog jag mig till Hangö för att vara redo att ta mig ner till hamnen för att hjälpa till med lossningen. Det var ett drömjobb att få köra splitternya bilar och dessutom få hyfsat betalt för det. Många i Hangö har blivit på den vägen.
Men det blev inte min bana. I stället hamnade jag i tidningsbranschen och plötsligt ingick också Hangötidningen i min arbetsgivares portfölj.
Där skulle jag få se en helt annan sida av staden, bland annat motsättningar mellan det gamla och nya som man inte hade en aning om som glassätande pojkspoling.
En stor fråga under den tiden var just Fabriksudden och dess utbyggnad med hotell, förlåt bostäder, och spa. Som ung redaktör hamnade man i intressanta situationer. Jag har testat bastumodeller med Risto Kyhälä som var vd för Regatta Resorts och ätit äggmackor hos Rolf Nyström som ifrågasatte om allt gick rätt till.
Men motsättningar finns väl i en stad som utvecklas, för utvecklats har Hangö gjort när man ser med blotta ögat. Men det har också skett en avveckling som det är svårare att sätta fingret på men som syns inte minst i befolkningsstatistiken.
Också bilresorna till Hangö var krokigare när jag var liten. Odörerna från fibertarmstillverkaren, som då bara kallades Visko, var ett landmärke för luktsinnet. Man var nästan framme eller så hade man en bra bit kvar till Ekenäs när kupén började stinka.
Numera luktar inte fabriken längre. Skulle man inte veta bättre kunde man tro att det var Sandöfläktarnas (läs: vindkraftverkens) förtjänst.
Det är lätt att förstå att många har starka känslor för Hangö – på båda sidorna om den elektrifierade järnvägen. Det har också denna Ekenäsbo.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.