Kommentar: Moraliskt dilemma
Vi har hört det till lust och leda: använd munskydd, tvätta händerna, håll avstånd. På måndagen skärptes tonen ytterligare då antalet personer i gym, yogasalar och andra idrottsanläggningar begränsades till högst tio. Är det då okej att fortsätta besöka dem trots att det från både regeringens och sjukvårdsdistriktets sida med all önskvärd tydlighet har sagts att man ska undvika alla onödiga kontakter?
Ja, säger jag efter att ha fört en tuff moralmatch i mitt huvud. På den ena sidan nätet den samvetsgranna och ansvarsfulla medborgaren, på den andra mitt själviska jag som tänker på mitt eget fysiska och psykiska välmående.
I padelhallen där jag spelar har det gjorts allt som är möjligt för att spelandet ska vara tryggt. Jag går direkt till min egen bur och använder munskydd på vägen dit. Motspelarna är på säkert avstånd på andra sidan nätet och de få gånger som jag är närmare än två meter min medspelare går det så snabbt att smittrisken är så liten som själva viruset.
Jag tar i alla situationer mitt ansvar för mina medmänniskor, men jag tar också ansvar för mig själv. Utan den här en och halv timmen i veckan då jag får tänka och tala om något annat än coronan vet jag inte jag hur jag skulle må, och jag vill inte ens veta.
Under det gångna året har vardagen blivit allt gråare och tristare. Inte ens den annalkande våren känns speciellt hoppingivande. Därför är det precis som yogaföretagaren Julius Mannien och Aktia Arenas vd Olli Marjamäki säger i en ÅU-artikel: vi behöver ett andningshål i vardagen. Ett andningshål som ger oss ork och kraft att fortsätta använda munskydd, tvätta händerna och hålla säkerhetsavstånd.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.