Kommentar: 95 – en nostalgitripp i bekant format
De flesta finländare har säkert någon form av relation till hockeylandslaget och guldet 1995 – oavsett om man ser varje match eller är utled på att höra om sporten. Regissören Aleksi Mäkelä (känd bland annat för filmen Matti, om Matti Nykänen) har valt att ta fasta på vad guldet betydde för det finländska folket, genom att följa flera helt vanliga medborgare som på något sätt följer hockeylejonens framgångar.
Att lyfta fram åskådarupplevelsen är ett vanligt grepp i skildringar av idrottshändelser. På sätt och vis är det rätt väg att gå, eftersom det definierande för en stor idrottshändelse ofta inte bara är idrotten i sig utan också att händelsen engagerar och förenar supportrar och åskådare.
Men filmen blir något av en spretig historia, med ett format som ger utrymme för klichéer. Eftersom de många karaktärerna får begränsad tid på duken får de lite tid att utvecklas utöver det uppenbara. Vi ser bland annat den cancersjuke supportern, knegaren som sagts upp från jobbet och den ensamstående mamman som kämpar med att få ihop pengar för sig själv och sin hockeyfrälsta son. Karaktärerna är inte dåliga i sig, men förutsägbara.
I 95 lyfts guldet fram som den katalysator som fick det finska folket att gemensamt lyfta sig ur laman. Filmen öser på med klassiska stereotypier som lillebrorskomplexet gentemot Sverige och den svenska arrogansen. Problemet för mig är att de läggs fram så övertydligt att jag tror ännu mindre på att stereotypierna stämmer än före jag såg filmen.
Jag har flera gånger hört åsikten att det är lite löjligt, typiskt finskt att göra film av ett ynka VM-guld i en marginalsport, men jag kan inte helt hålla med om att det är omotiverat. Jag var tre år gammal år 1995 och har inga personliga minnen från varken mästerskapet eller firandet. Akseli Kouki som spelar Ville Peltonen var inte ens född. Vi kan inte uttala oss om hur guldet upplevdes på 90-talet. Ändå säger sig Kouki ha tydliga efterhandskonstruerade bilder, vilket också gäller för mig. Om inte annat så är det ju ett tecken på att det är en historia värd att berättas.
Filmen 95 försöker inte säga något nytt, men är säkert en trevlig nostalgitripp för många. Finländarna lär ju ha blivit galna över guldet 1995, vilket egentligen illustreras bäst av eftertextens gamla tv-klipp från Esplanaden i Helsingfors.
Läs också: Minnet av VM 1995 lever kvar – hockeyhjältar på vita duken i jul
Fredrik Häggman
fredrik.haggman@aumedia.fi
Guldfirandet. Foto: Yellow Film and TV.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.