Kommen så här långt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ibland måste man bara göra saker utan att bry sig om omvärldens blickar.
Som att gå fram till nån och säga det man ville ha sagt, ett sanningens ord kanske. Nålsögat är att man inte bör ångra sig senare.
Mer rätlinjigt är det vid någon praktisk situation, som när den upptagna reparatören som jag trodde skulle strunta i bokningen (som gått genom de elektroniska mellanhänder man lärt sig är rena döden) ändå krokar in på gården klockan tre minuter över åtta på morgonen, och man har knappt vaknat och springer och öppnar i sin sommarpyjamas som man svurit på att ingen levande ska få se en i.
Eller som när jag skulle lära mig skida i spår och de jag var med om dagarna (som mina föräldrar såg som mina jämnåriga fast de hade ett försprång i ålder och såg till att dra nytta av det) gormade för att jag förstörde spåret och hånade mig för att skidorna gick i kors.
Som självständighetshandling är episoden oöverträffad, det tänker jag än i dag.
Att framhärda, det är främsta dygden i skidspårs- och enrislandet Fi.
Kommen så här långt tänkte jag dela med mig av en sådan händelse från mitten av coronaåret, men hur det var slank den ur händerna som en ål.
Den jag var i situationen var inte den jag trodde. Det framgick när jag skulle formulera det.
En högt uppsatt beslutsfattare sa i en intervju: ”Det kommer att dröja länge innan vi kan utvärdera vårt krisbeteende”. Jag kompar det.
Så jag spolar tillbaka till i morse, vad tänkte jag på då? Jag tänkte: ”Vem var det nu igen som var kulturminister?” Kunde inte komma på det förrän efter andra koppen kaffe.
Finland har redan i omgångar låtit kulturministern vara en och-minister.
Kommer ihåg den försåtligt vassa betoningen när Lars Huldén uttalade titeln ”idrottsminister”.
Då hette det kultur- och idrottsminister, nu heter det forsknings- och kulturminister.
Benämningen varierar såklart i samklang med regeringsprogram, och det kan vara en pipa snus om ”kultur” står först eller sen. Kan vara.
Den här skriften har inte som mål att såga en minister (kommen så här långt tänker jag att det vore nyttigare att ta sig ut i närmsta skidspår, jag har ju med svett och snor och tårar erövrat min plats där).
Men jag tänker på att det har blivit svårare att från (höga) politikerposter tala om kultur och konst. Kulturministrar får sällan tack, ligger oftast lågt.
Kulturpolitik är en hal ål. Styra mycket, är det värre än styra bara litet?
När jag kollar kulturministerns twitterkonto finns där just inga inlägg som skulle vara initierade av kulturuttryck eller kulturens situation just nu.
På fjolårssidan finns ett uttalande om att kultur ger kraft under svåra tider. Saarikko är inte heller okunnig om att kulturen själv får det svårt under svåra tider.
Läser en intervju med henne i Hesari (9.12 2020) och förstår hur stora glappen är mellan kontinentalplattorna som består av privata stiftelsepengar, Veikkauspengar och statliga medel som tillsammans ska trygga kulturutbudet.
Hesari-intervjun, liksom en svensk Yleintervju gjord i augusti i fjol, frågar också vad ministern själv tar del av för kulturutbud.
Det kan verka harmlöst och som ett försök att göra alltsammans nöjsammare att läsa, men jag önskar att reportern hade låtit bli att fråga eller att ministern hade låtit bli att svara.
Inte ställer man ju heller personliga frågor till andra ministrar om deras gebit. Man pratar politik med dem.
Kultur är bra för det mentala välbefinnandet. Det hör man hela tiden. Men kulturpolitik är inte folkhälsopolitik. Kommen så här långt önskar jag att man ville formulera skillnaden.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.