Kom, 2023!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På gångvägen mellan mitt hus och resten av kvarteret får små barn gå ut och gå på egen hand, ibland är de så små att benen bara precis börjat begripa vad det är att trava på i snö.
Men de minsta är sällan ensamma, de kan ha ett syskon med. Som nu, när jag skriver detta och tittar ut genom fönstret. Där ses ett förmodat storasyskon, som sitter på en rattkälke som förmodligen är en julklapp. Den mindre har fått uppdraget att hålla snöret knutet i kälkens front och agerar dragdjur.
Det går bättre än man skulle tro, och de har roligt. Efter en stund byter de plats, på eget initiativ, inga vuxna syns till. En av de bästa sakerna med mitt kvarter är att barnen är fria och glada här, så ser det för det mesta ut.
Kanske den äldre i syskonparet med likadana vinteroveraller fyller tjugofem år 2040. Börjar fantisera om det i dialog med en film jag tyckt om och ofta kommit ihåg, ”Jonas – som blir 25 år 2000” av Alain Tanner, som vid sin död i september i år var nästan 92 år.
Filmen hade premiär 1976, och Jonas är framtidens barn, på väg att kastas ut i världen. Referensen till den bibliska berättelsen om Jonas i valfiskens buk finns där, och valarna också, de representerar det akut utrotningshotade.
När den fiktiva Jonas nu sakteliga närmar sig sin 50-årsdag är artdöden ett av planetens största hot, att den har konsekvenser för människan (som orsakat den) håller på att begripas.
Vi är väl informerade om hur det ligger till för klotet, för land och hav. De ungas största besvikelse är att de beslutsfattande generationerna inte agerar på det.
Visionerande om 2040 finns redan ymnigt. Utsläppen från jordbruk och resande ska bort, energiförsörjningen ska helst organiseras i mindre autonoma nätverk.
Enskilda orter publicerar målbilder för 2040 (kom hit och trivs och lyckas!) med siffror på hur många företag och hyresbostäder man spetsar sig på, allting illustrerat med leende vuxna som yogar och (hurra!) barn som åker kälke. Vi kan kanske hoppas på snö år 2040.
Fetast möjliga plåmsa eller en hejdundrande aktieportfölj är möjligen inte det mest eftersträvansvärda för individen 2040 och efteråt, utan mer att vara medlem i de bästa nätverken, där omsorg och utkomst ordnas efter behov.
Det ställer förstås stora krav på själva grunden som ska tillhandahålla trygghet för alla och inte riskera bli exkluderande. Kan vi bli redo för ett sånt tänkande? Med bävan och förväntan ser vi fram mot 2023 när vi ska besluta vem vi väljer till beslutsfattare igen.
Valjournalistiken stövlar in, den hugger som väntat efter opinionssiffror mer än ödesfrågor. Men hur vägledande och hur analytiskt är det? Valjournalistiken ska väl syssla ärenden som omedelbart rör oss och inte stirra på partiernas sifferprofetior.
Filmen om Jonas har manus skrivet av John Berger, inflytelserik konstkritiker, författare, med mera, med sinne för kulturell avkodning och finstilta sociala strukturer.
Filmen håller alla hans områden i synfältet och upprätthåller ett skarpsynt och lekfullt sätt att profetera. Blicken riktas framåt.
Det är de små profeternas profetia, där man hittar lösningar där begräsningar och missförhållanden finns, där man håller fast vid sin integritet, sin värdighet.
Någon jobbar med ekologisk odling, en är historielärare, en arbetar som butikskassa (och ger särskilda rabatter till fattigpensionärer). Han som har ett brinnande politiskt förflutet har förlorat sina illusioner och jobbar som korrekturläsare, också det ett laddat yrkesval.
Det blir inte som man ville och tänkte, det blir något annat. När jag ser barnen som leker med sin kälke utanför mitt hus tänker jag också på krig, att de måste få vara utan den erfarenheten. Hur gör man för att garantera dem det?
Tre dagar kvar av 2022. Fastän med tveksamhet, välkomna det nya! Kom, 2023!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.