Kollaps och covid-19 i Åbos hälsovård
Åbobon Ea Blomqvist talar om en kollaps. När hon med patientögon i ÅU:s reportage berättar om hur det kan kännas att besöka väntsalen i Åbos kommunala hälsovård – inte för att ha en inbokad tid att passa, utan helt enkelt för att telefonköerna är så stockade att ett fysiskt besök till sist blev enda utvägen – är man böjd hålla med.
Kollaps kan man väl kalla det, eller hur?
När nyheterna under coronavåren berättade om överfulla italienska sjukhus där både patientsängar, personal och resurser tog slut, då var kollaps ett beskrivande ord.
Sådana kollapser, eller kanske till och med katastrofer i vården, de är inte tänkbara i vårt välorganiserade, nordiska välfärdssamhälle där alla garanteras vård – tänkte vi kanske då.
En väntsal i en hälsostation, det är oftast och borde vara en trygg och stillsam miljö.
Nu är det en annorlunda verklighet Blomqvist, och fler med henne, vittnar om.
Hon berättar om andra frustrerade som inte lyckats få kontakt vare sig över telefon eller nätet och sett sig tvungna komma på plats, hon vittnar om äldre som inte klarat av nätet och gjort samma resa, hon berättar om någon som gråter av förtvivlan.
Personalbristen fanns redan innan coronapandemin, och är ett dilemma i den offentliga vårdsektorn överlag. På alla arbetsplatser uppstår sjukfrånvaro och tillfälliga behov, men det finns ingen uppsjö av utbildade vikarier som rycker in.
Den här branschen fungerar inte på distans – okay, i skärgården fungerar faktiskt vissa läkarkonsultationer på distans, det finns fysioterapeuter som ger virtuella råd till sina patienter, och så vidare.
Men det här är undantagen, man gör inte hörseltest, gipsar inte brutna ben eller undersöker den äldre patienten med återkommande hjärtklappning på distans.
Om det här var utgångsläget och vi sedan lägger till en pandemi och pågående influensavaccineringsperiod, är det då kollapsen blir ett faktum?
Den kan vara det, men riktigt ännu är vi inte där, vill vi påstå.
Med det inte sagt att inte den situation som beskrivs i dagens ÅU skulle vara kaotisk. Den är ohållbar. Den måste åtgärdas.
Det kan inte år 2020 vara omöjligt att tekniskt lösa den telefonkarusell som verkar vara roten till mycket av det onda här. Att tala in ett meddelande i en svarare och att sedan bli uppringd från hälsovården, det är system som måste gå att få mer heltäckande och fungerande.
Skulle inte stadens ledning klara av att upphandla sådana tekniska lösningar, då kanske problemet är hos upphandlaren och inte i programvaran?
Det här bör fixas, innan den totala kollapsen. Vi är inte ännu där, då patienterna löper amok och personalen ger upp, lägger benen på ryggen.
Men om det inte ska gå därhän krävs faktiskt en omedelbar förändring.
Det är bråttom och de kommunala beslutsfattarhjulen i Åbo måste snurra snabbare.
Det går inte att vänta på en kommande vårdreform och det går inte att skylla allt på pandemin.
Det går inte att skylla allt på allmänheten, patienterna, heller.
Ja, det är garanterat många som ringer med de allra minsta bekymmer. Kanske de vill få råd om de borde coronatesta sig eller inte, om de borde göra si eller får boka tid så. Det är väldigt många – alltför många – samtal om dagen och det är välutbildade sjukskötare som ägnar hela arbetsdagen åt att tala i telefon, i stället för att ha ett endaste fysiskt patientmöte.
”Vi har femton skötare som jobbar övertid på helgerna bara för att beta av köerna. Vi gör vårt bästa, men ingenting räcker” säger överläkaren Päivi-Leena Honkinen vid Åbo stads öppenvård i ÅU. I en ÅU-intervju i augusti berättade hon om upp till 5000 samtal vissa dagar.
Vi måste förstå hennes frustration också, även om hon uttrycker den milt.
Det är många av samtalen som kunde undvikas – om vad då? Skyller också ÅU nu på patienterna?
Om alla tog sitt ansvar är svaret.
Om alla faktiskt bar munskydd i offentliga inomhusmiljöer, om alla höll distans, om alla följde de karantänanvisningar som har getts, då kunde vi faktiskt få bukt på pandemin mycket snabbare.
Då skulle nyheterna oftare handla om sjunkande smittkurvor och färre covid-insjuknade. Då skulle färre ha andra förkylningar som kan förväxlas med den farliga. Då skulle folk inte vara lika oroliga. Då skulle inte lika många ringa.
Det handlar om tusentals samtal färre om dagen som skulle befria sjukskötare i Åbo till att jobba med det de borde få göra: vårda i praktiken.
Ansvaret, det börjar hos oss själva, hos alla friska.
Men hörselproblem, benbrott, hjärtbesvär med mera, det måste Åbobor få ha nu, och det har de i fortsättningen också.
Och klyftan mellan dem som har råd till privat vård med kortare köer och dem som hänvisas till det offentliga väntrummet har blivit för stor. Det var inte så här vi skulle ha det, i vår nordiska välfärdsstat, eller hur?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.