Köerna till barnpsyk är samtidens spegel – högtryckssamhället kräver sina offer
Gamla sätt att vara olycklig på försvinner, men nya skapas.
Det skriver idéhistorikern Karin Johannisson i sin bok ”Melankoliska rum”.
Materiellt sett lever finländska barn i den bästa av världar men samtidigt är köerna till barnpsykiatrin längre än någonsin. Hur går det ihop?
Varje vecka kommer med nya larmrapporter. ”Katastrofläge på psykavdelningen för unga i Åbo” skrev ÅU i torsdags.
Det är frestande att förklara paradoxen med bättre diagnosticering och brutet stigma mot att söka hjälp. Tröskeln att att vända sig till psykologen har sänkts.
Men det kan inte vara hela sanningen. Det vore att relativisera nöden, förklena illamåendet som överkänslighet. De unga som trängs i psykkön blir inte hjälpta av att ångestsyndrom och ätstörningar avfärdas som kultursjukdomar.
I stället tvingar de oss att inse att den bästa av världar inte har levererat.
Samtidigt är det – i ett historiskt perspektiv – uppenbart att varje samtid skapar sina egna ramar. När blir mörkret inombords en medicinsk diagnos? Hur fixerar vi gränserna mellan friskt och sjukt?
I detta ingenmansland rör vi oss alla, vuxna och barn. Påverkade av impulserna från den omkringliggande kulturen: en högtrycksekonomi som lockar med alla möjligheter till framgång men lika skoningslöst påminner om våra misslyckanden.
Samhällets mentala tillstånd överförs på individen.
Barnen skonas inte. De står ut med mycket, hanterar ännu mer men motståndskraften är inte oändlig. Samhällssjukor destilleras i den känsliga tonåren. Uttrycken som illamåendet tar – neurologiska, psykosomatiska eller självdestruktiva – kan vara kulturbetingade men inte mindre allvarliga för det.
En överfull ungdomspsykiatrisk avdelning på ÅUCS är toppen av det isberg som döljer hundratals misslyckanden.
Trycket på specialistvården är ett symtom för en bashälsovård som knäar, skriver chefsläkarna Päivi Ruokoniemi och Leena Repokari på HUS barnpsykiatri i Helsingin Sanomat den 12.5 2021. Med rätt stöd i ett tidigare skede skulle behovet av psykiatrisk avdelningsvård avta.
Barn med lindriga symptom, som skulle ha hjälpts av vård inom bashälsovården, hamnar i brist på denna hos det tunga artilleriet. Väntetiden förvärrar problembilden. Utmaningar av vardagligt slag medikaliseras, skriver Ruokoniemi och Repokari.
Ett konkret exempel i Åbo: I mars i år förlorade Braheskolan och Cygnaeus skola (igen) sin skolpsykolog, utan att rekryteringen av en ny hade inletts. Ett misslyckande bland hundratals inom bashälsovården.
Ett misslyckande som lägger grunderna till isberget.
Begreppet ”mental ohälsa” trendar i samtiden. Det finns inte en kommunalvalskandidat med självaktning som undviker frågan. Coronan är dessutom en rumsren utlösare av rena rama ohälsoepidemin tack vare att den som psykologisk belastning uppstår så att säga oförskyllt. Också i de kretsar där olika psykologiska svaghetstillstånd i normala fall misstänks ha att göra med sviktande karaktär är det numera politiskt korrekt att oroa sig för den utbredda mentala ohälsan.
Utan att förringa coronans reella negativa psykologiska följder står det klart att fenomenet har skyndat på ett paradigmskifte. Mental ohälsa är plötsligt begreppet på allas läppar, men är oron endast en läpparnas bekännelse?
Överläkarna på HUS barnpsykiatri skriver: Nu krävs stram politisk prioritering.
I Åbo har social- och hälsovårdsnämnden skridit till handling med en konkret plan på 46 nya tjänster vid ÅUCS och Åbo stads barn- och ungdomsvård.
Men hur långt räcker de tjänsterna om vi befinner oss i en accelerationsfas utan slut? Hur ser exit-strategin ut för den mentala ohälsan?
Mörkret i oss människor går inte att eliminera. Trots ett samhälle som drunknar i självhjälp och käcka tillrop finns det ingen grundkurs i positivt tänkande som råder bot på skuggsidorna inom oss.
Vi lever i omättlighetens tidevarv. Begäret efter mer är motorn för det normsystem som vi har byggt. Den stresskultur som blev ett mått på framgång i början av 2000-talet skördar nu sina offer. De stigande förväntningarnas ständiga missnöje piskar på. Barnen är inte skyddade – förväntningarna forsar även över dem.
Ändå finns det starka krafter som hävdar att det inte är samhället som kräver för mycket, utan individen som klarar för litet.
Allt fler psykiska tillstånd kan benämnas, mätas och behandlas. Tillgången till adekvata förklaringar och terapeutiska insatser är en enorm framgång för 2000-talets människor.
Samtidigt ska vi inte låta oss vaggas in i falsk trygghet av behandlingsmetodernas breda repertoar. Att allt kan behandlas fråntar oss inte från ansvaret att gå till roten med det onda.
Psykiatrin är en palliativ för en inre konflikt i ständigt samspel med världen utanför. Stigmat har lyfts från mental ohälsa. Men tillfällig lindring räcker inte.
Nästa steg i det större paradigmskiftet kräver en samtid som nöjer sig med mindre istället för mer.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.