Klockorna klämtar för oss
I morgon klämtar kyrkklockorna unisont i vårt land.
Det har gått 80 år sedan fred slöts i vinterkriget.
Är det något att minnas?
De senaste decennierna har gett svaret.
Vi har mentalt rest ett sent äreminne över både vinterkriget och fortsättningskriget. Veteranerna och hemmafronten har fått upprättelse efter åratal av tystnad.
Samtidigt breddas och nyanseras synen på ödesåren och dess följder.
Vinterkriget har en djupt symbolisk funktion i vårt kollektiva medvetande.
I Finsk tidskrift (1/2020) reflekterar Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet, över nutida historiebruk. Vilka skeenden belyses av strålkastarljuset – och varför?
Vad gäller vinter- och fortsättningskriget ligger svaret självklart i att utgången på ett avgörande och dramatiskt sätt styrde landets fortsatta politiska och samhälleliga utveckling.
Men vinterkrigets plats i folksjälen handlar om mer än så. Vinterkriget har blivit en sinnebild för sammanhållning, patriotism, försvarsvilja och sisu.
Ulf Zander skriver: ”När politiker tar historien i sin tjänst är det inte vilka jämförelseobjekt som helst som väljs ut. De måste […] ha en tydlig känslomässig, moralisk och politisk laddning, huvudsakligen med syftet att legitimera den utveckling som har utmärkt den ideologi som de företräder.”
Zanders exempel handlar om hur förintelsen brukas i politiska och ideologiska sammanhang.
Men resonemanget kan appliceras också på bruket av vinterkriget som argument i vår samhällsdebatt. Krigen 1939-1944 ligger som en klangbotten för vägval i finländsk försvarspolitik – men minst lika mycket har bilden av Finlands insatser (särskilt i vinterkriget) präglat vår nationella självbild.
Den 16 mars 1940, tre dagar efter att vinterkriget tog slut, avled den svenska författaren Selma Lagerlöf. Hon fick som första svensk och första kvinna Nobelpriset i litteratur.
Hon skänkte både sin Nobelprismedalj och sin Svenska Akademiens guldmedalj till Nationalinsamlingen för Finland. Guldvärdet beräknades till 12 500 kronor. Hon var – likt många av sina landsmän – djupt engagerad i Finlands öde.
Den 8 mars förlorade hon medvetandet i en hjärnblödning och somnade in med en undran om det skulle bli fred och i förhoppningen om att Finland skulle klara sig undan sovjetisk ockupation.
Hon nåddes aldrig av budet om vapenstilleståndet och flyktingströmmarna från Karelska näset.
Vår samtid anklagas med jämna mellanrum för historielöshet. Beslut ska fattas utan att titta bakåt. Att ständigt hålla blicken i framtiden har blivit en metafor för effektivitet, fördomsfrihet och framstegsvänlighet. Raskt beslutsfattande skyr eftertänksamhet.
I Anna Nordlunds biografi kallas Selma Lagerlöf för Sveriges modernaste kvinna. Nordlund skriver: ”Själv var Selma Lagerlöf tidigt på det klara med att hon skrev för framtiden för att skapa förbindelser med det förflutna”.
Vi väljer vad vi vill minnas. Både som individer och som kollektiv.
Att försjunka i det förgångna kan vara att blunda för den nya tid som gryr. Samtidigt upplever många av oss ett behov av att spegla den snabba samhällsutvecklingen i lärdomar från förr. Inom populärkulturen blomstrar den (när)historiska genren både i form av tv-serier, film, biografier och poddar.
Vi söker förbindelser med det förflutna. Berättelser likt den om hur Selma Lagerlöf donerade sin Nobelmedalj till Finlandsinsamlingen blixtbelyser på ett vackert sätt omvärldens omsorg om det lilla folkets kamp mot den stora giganten.
Vilken är Finlands omsorg om omvärlden idag?
I oktober år 2016 klämtade kyrkklockorna unisont i vårt land för krigets offer i Aleppo, Syrien.
Imorgon klämtar de för vinterkrigets 26 000 finländska offer.
Världen blir aldrig färdig. Vi ska förmå att vårda våra minnen samtidigt som vi värnar om samtiden.
I sina ofta citerade rader skrev den engelske författaren John Donne år 1623: ”Varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.”
Tack Pia för en fin och tankeväckande ledare!