Kjell Westö skriver stora delar av sina böcker på stugan i Nagu — aktuell med skärgårdsroman i höst
Den första som möter ÅU:s reporter utanför Kjell Westös stuga på Nagu Storlandet är en rävunge. Det visar sig att ungen är en återkommande gäst hos författaren. Här leker den dagarna i ända framför fönstret till arbetsrummet i stockstugan medan han sitter och skriver.
Räven är inte det enda djuret som gör Westö sällskap – bland annat en arg svanhane som går under namnet Bolsonaro, en nästan tam koltrast samt hjortdjur och harar gör också regelbundna besök.
– Om det är andra människor här är djuren försiktigare. Men mig är de inte rädda för. Naturen kommer verkligen nära här, säger Westö.
I höst ger han ut sin första roman som utspelar sig helt och hållet i skärgården. Det är nu fyra år sedan han mötte ett mera ovälkommet djur – en fladdermus som förvirrat sig in i huset – som senare gav inspiration till en av de första scenerna.
– Jag hade inte planerat att börja med en ny roman just då, ”Den svavelgula himlen” hade inte kommit ut ännu. Ett par månader efter händelsen var jag på stugan med min fru Lena, och kände plötsligt att jag måste gå ut till min skrivstuga och skriva lite. Snart hade jag skrivit de första två kapitlen.
Arbetet med romanen har tidvis pausats – 2017 gavs ”Den svavelgula himlen” ut och 2019 kom ”7+7 Brev i en orolig tid”, skriven tillsammans med Juha Itkonen.
Vid skrivbordet i stockstugan.
”Tritonus” värld är helt och hållet fiktiv, skapad av Westö själv. Han har alltid velat skriva en bok som utspelar sig i skärgården, och i den åboländska har han tillbringat tid sedan 1980-talet. 1990 köpte han ett torp i Korpo tillsammans med sin dåvarande fru. Efter det har det fallit sig naturligt för honom att fortsätta tillbringa tid i skärgården och han köpte den lilla stockstugan i Nagu år 2015.
Stugan är inte ett regelrätt sommarställe, utan här skriver Westö stora delar av sina romaner. Sedan millennieskiftet har han skrivit betydande avsnitt av sina böcker i Åbolands skärgård.
– Många ser mig som en storstadsmänniska, en riktig helsingforsare. Men jag bor här ute ungefär från mitten av maj in i september och försöker lägga in en sista fiskevecka ännu i november. Skärgården är helt annorlunda på våren och hösten, det är inte samma sak att vara här då som i juli.
Rensbordet och rökugnen som ligger nära strandbastun vid havet är i flitig användning – mest fiskar Westö abborre och sik – och då han har tid över spelar han gärna musik. Det senaste instrumentet han köpt är en banjo.
”Att ha en egen värld att gå in i, som jag gör då jag skriver, är ett livselixir för mig”
Något av det bästa han vet är att musicera tillsammans med vänner, och han spelar i två band. Den nya romanen är också hans första där musiken spelar en extra stor roll. På grund av vårens coronakris har Westö dock inte kunnat träffa folk eller spela i banden, vilket gjort honom aningen nedstämd.
– Jag är förvisso van med att vara mycket för mig själv, i grund och botten är jag en blyg människa. Att ha en egen värld att gå in i, som jag gör då jag skriver, är ett livselixir för mig, säger Westö, som privat även undviker sociala medier eftersom han inte mår bra av att läsa om vad folk tror och tycker om honom.
Efter några månader började det ändå kännas tungt att vara relativt isolerad. Till saken hör att han också arbetat extra hårt under våren, både med att skriva på boken, att forska inför ett nytt projekt och att skriva artiklar för svenska tidningar. Coronakrisen ledde dessutom till att han bestämde sig för att ändra på den nya bokens tidsaxel, så att den utspelar sig i en vagt skildrad nära framtid.
– Det märkliga med att skriva nu är att vi inte ännu vet hur det ska gå med allt. Vi har coronakrisen, vi har klimatkrisen, ingen vet vad som kommer att ske. Det var psykiskt tungt att flytta handlingen till ett post-pandemiskt samhälle. Ibland tänkte jag att alla mina karaktärer i romanen har överlevt, medan människor världen över blir sjuka och somliga av dem dör.
Kjell Westö fiskar regelbundet, och röker sedan ofta fångsten vid havet. Abborrar och sik är de vanligaste fiskarna han drar upp.
Att han gjorde många förändringar på kort tid ledde också till många konversationer med översättarna och förläggarna – boken kommer förutom på svenska och finska ut på norska, danska, estniska och så småningom franska.
Bortsett från Finland har Westö flest läsare i Sverige, och just nu är det oklart huruvida han kommer att kunna åka dit och delta i olika evenemang och uppträda i höst.
– Det går inte att fatta några säkra beslut om det ännu. Jag hör för övrigt inte till dem som tycker att coronakrisen är över nu trots att färre smittas i Finland. Samtidigt har jag förståelse för att särskilt de unga vill vara ute och träffa människor. Jag har både söner, halvsyskon och andra släktingar i åldern 25–35 och vi försöker respektera varandras syn på saken. De förstår att jag som snart fyller 59 vill vara försiktig och jag förstår att de som haft en ansträngande vår vill vara ute och festa lite nu. Vi måste alla kommunicera med varandra nu och vara öppna med hur vi ser på läget.
Westö har röjt undan en del träd och planterat äppel- och päronträd på tomten.
Kjell Westö
Yrke: Författare. Har gett ut cirka 20 böcker och bland annat belönats med Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris.
Aktuell med den nya romanen ”Tritonus” i höst och filmatiseringen av ”Den svavelgula himlen” som kom ut 2017.
Ålder: Fyller snart 59.
Bosatt i: Helsingfors.
Sommarstuga i: Nagu sedan 2015. Men bor ofta här från maj till september och arbetar här, så ser det inte som en fritidsbostad.
Familj: Gift med Lena Frölander-Ulf, har två vuxna barn från ett tidigare äktenskap.
Gör på fritiden: Spelar musik. Spelade tidigare fotboll.
Äter helst på sommaren: Fisk.
Dricker helst på sommaren: Rödvin.
Favoritsyssla på stugan: Har börjat tycka om trädgårdsodling.
Bästa sommarminnet: Kan inte berätta om endast ett minne, jag har många. Men somrarna i början av 90-talet på den tidigare stugan i Korpo, då barnen var små, minns jag med värme.
Värsta sommarminnet: Sommaren 2015. Min mamma dog i mitten av juli, och efter att ha ombesörjt det viktigaste tillsammans med min bror åkte jag ut till stugan för att sova ut och vila nerverna. Det var ösregn och mörkt, 13 grader, och då jag låg och sov flög en stare in i fönstret och dog. Det första jag måste göra på morgonen var att ta en spade, gräva en grop och begrava den medan regnet fortfarande öste ner.
Konserter som fastnat i minnet: Det finns många. En av dem är då jag såg David Bowie i Helsingfors som 14-åring. Då hade jag dittills bara lyssnat på tuggummipop, och så kom Bowie
in på scenen, ställde ett glas vitt vin på en av förstärkarna och började sjunga ”Wild is the wind”. Han var inne i en mörk period av livet då. Det var första gången jag insåg att konsten kan vara något annat än bara lättsam. Sedan kan jag nämna Bruce Springsteen på Ullevi 1985. Efter det har jag inte velat gå på en Springsteenkonsert, för den var så fantastisk. Sedan är det fint att upptäcka nya artister, mina söner har lockat mig till Flowfestivalen i Helsingfors. Det är roligt att vara där med alla 25-åriga hipsters. Där har jag bland annat upptäckt gruppen Khruangbin. Jag är också ett stort fan av klassisk musik. Då jag arbetade med ”Tritonus” gick jag på en konsert där en symfoni av Gustav Mahler fick det att kännas som om jag flög.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.