Kimitoörektor drog till Utsjoki för dubbeljobb och mörker – nästa etapp i karriären är Kaskö
Att plötsligt i jobbets tecken dra i väg från Kimitoön till Utsjoki, Finlands nordligaste kommun, är nog för många en främmande tanke. Men så gjorde Siw Westerback, efter en mer än tjugo år lång karriär som rektor på Kimitoön – först för Ytterkulla skola, sedan för Dalsbruks skola och efter det för Kimitoöns vuxeninstitut.
Lärarkallet sitter fortfarande i, men just nu saknar Siw inte undervisningen.
Det var då rektorstjänsterna för Dalsbruks skola och Kimitonejdens skola slogs ihop inför hösten 2021 som Westerback backade ur. Efter det pusslade hon ihop sin arbetsvardag av att leda vuxeninstitutet, lära ut bildkonst i skolan och i Bildkonstskolan samt av att fungera som yogainstruktör.
Hur landar man då i Utsjoki?
– Min man och jag sökte jobb i Tornedalen. Jag sökte fyra jobb i Lappland och fick det som låg längst bort!
Jobbet hon sökte var en chefstjänst för småbarnspedagogik, vilket Siw i grunden är utbildad för, även om hon efter det fyllt på med pedagogik.
Ville uppleva mörkret
Siw beslöt alltså att utmana sig själv och ta reda på om hon kunde överleva en vinter i Utsjoki. Bevisligen gjorde hon det.
– Vi har tidigare besökt Utsjoki under juni och juli, men jag ville uppleva kaamos och se mörkret.
Kaamos avser polarnatt, alltså perioden då solen inte stiger över horisonten.
I oktober kom snön och i mitten av november kom polarnatten. Med erfarenhet kan Siw konstatera att hon föredrar det gråa midvintermörkret i norr framför slaskiga novemberdagar i söder. Mellan 11 och 14 ligger ett grått ljus över den lilla byn, som får hjälp på traven av den vita snön.
Trots att Siw inte ser sig som en naturmänniska blev hon fascinerad speciellt av Tana älv, men också av de starka höstfärgerna och växlingarna mellan de åtta årstiderna.
Siw WesterbackHon pratar om tystnaden, om ödemarken och om det lugn som bor i folket här.
– Det finns alltid tid att prata en längre stund i matbutiken. Det har lite försvunnit här i söder.
Utsjokiborna beskriver Siw som väderstyrda. Ibland blir saker helt enkelt ogjorda på grund av vädret, men det är inget man stressar upp sig över.
Bra belysning, spade, kläder och vedklabbar
Den första frågan Siw fick av sina nya arbetskompisar var om hon har bra belysning på sin bil – det är av största vikt under den mörka tiden.
– En av dem berättade att han alltid har vedklabbar i bilen, ifall han fastnar i fjällen.
Några vedklabbar körde inte Siw omkring med, men nog en spade och extra kläder. En ofrivillig paus i fjällen kan dessutom bli lång, eftersom mobiltäckning ofta saknas. Några sådana incidenter utsattes inte Siw för, men däremot en renkrock med ledarrenen i en renskock.
– Det var vinter och halt och jag vågade inte bromsa! Men det blev en stillsam krock.
Bilen fick några lindriga skavanker, men renen klarade sig.
Siw WesterbackDet blev dubbeljobb
Eftersom skolan i Utsjoki inför läsårsstarten saknade en lärare i modersmål och skolans rektor fyllde den luckan kom det sig att Siw blev tillfrågad att sköta även rektorstjänsten i ett år. Hon tackade ja och kunde därmed titulera sig administrativ rektor för både Utsjokisuun koulu (44 elever från förskola till årskurs 9) och Saamelaislukio (30 studerande), som finns under samma tak.
– Det blev ett pusslande. Jag var i dagis på förmiddagarna och i skolan på eftermiddagarna.
Som chef för småbarnspedagogik hade hon tre enheter på sitt ansvar: i Utsjoki, i Nuorgam och i Karigasniemi. Men på grund av den skriande vikariebristen hoppade Siw också in i barngrupperna.
– I skolan pratades finska och samiska. Men samiskan är svår! Trots att jag gått två kurser förstår jag bara enstaka ord av talad samiska, säger Siw.
Emilia ÖrnmarkLånga avstånd kräver flexibilitet
Den flexibilitet som råder i norr fascinerar Siw – om det sedan handlar om möjlighet till distansjobb eller kollektiva lösningar för att tackla de långa avstånden. För att få den enda tillgängliga vikarien till de olika enheterna var det upp till Siw att arrangera med både skjuts och övernattning.
Vid sidan av vikariebristen berättar Siw om ett annat orosmoment i Utsjoki: de ungas mående.
– Äldre mår bra, men unga gör inte det. Skolorna är små och alla hittar inte kompisar.
Siw fick också för egen del känna på att det inte är så lätt att få kontakt med invånarna i Utsjoki, även om de gärna pratar en stund.
– De är skeptiska till folk från ”södern”. Många kommer hit bara på besök. Då jag lämnade Utsjoki efter ett år fick jag hälsningen ”Kiitos että kävit” (Tack att du hälsade på). Det var ögonöppnande för mig att man tänker så.
Mapcreator/Emilia ÖrnmarkInte tillbaka till Kimitoön, utan till Kaskö
Då Siw flyttade till Utsjoki var det ändå med tanken att återvända till arbetslivet på Kimitoön. Det är dock inte aktuellt längre.
Från början av augusti jobbar hon i Kaskö som rektor för den finska och svenska skolan. Men hon sökte också tjänsten som daghemsföreståndare och fick bägge jobben. Hon är tillbaka till sitt tidigare bekanta system med dagisärenden på förmiddagen och skoljobb på eftermiddagen.
– Det har varit tre hektiska veckor. Just nu försöker jag lära mig namnet på alla i personalen! Skolorna finns under samma tak, men nytt är att en person sköter bägge. Det är alltid intressant med nytt.
Lugnet Siw fann i Utsjoki hittar hon också i Kaskö.
– Kaskö är litet men har stadsstruktur. Närpes ligger femton minuter ifrån och där finns det mesta.
Här tror Siw att hon nog kommer att stanna ett tag.
– Härifrån är det bara 300 kilometer hem till Kimitoön, mot 1 300 kilometer från Utsjoki. Det är ju till och med kortare än till Rovaniemi!
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.