Kimitoön och skärgården har en rik bakgrund av båtbyggande
Att segla är en självklarhet om man bor på en ö, men när man börjar ”titta in” i segelsjöfartens historia gällande skärgården, är det inte lätt att hålla ordning på olika skeden av den flera sekel långa utvecklingen.
Det finns inga exakta tidpunkter för när något började eller tog slut. Förändringarna styrdes av makthavarnas förordningar men utvecklingen skedde långsamt och varierade, beroende på grundförutsättningarna.
På öarna i Åboland hade man möjlighet att idka jordbruk, föda upp djur och naturligtvis fiska. Allt som gården inte själv behövde, avyttrades. Bonden byggde ett sjödugligt litet fartyg, lastade in varorna, tog drängen med sig som hantlangare och seglade till någon närbelägen stad. Där var produkterna eftersökta.
Domstolsdokument visar, att man redan före 1400-talet idkade handel på orter som Stockholm och Mälartrakten, förutom Åbo (och tidvis också Reval, till år 1721 då svenskarna förlorade staden till Ryssland).
År 1766 fick bönderna rättigheter att segla vart som helst inom Sveriges gränser men så länge lagen förbjöd däckade båtar för allmogen, var det inte möjligt att göra långa resor ut på öppnare hav.
Det var också förbjudet för allmogen att ta en returfrakt från främmande land, dock fick man i hemlandets städer byta till sig sådant man på gårdarna behövde, t. ex. salt.
Det hände också, att en bonde köpte grannböndernas produkter och sedan sålde dem som egna i destinationshamnen. Det hade han rätt att göra, enligt en förordning från år 1842. Trots att Finland i början av 1800-talet kom under nytt herrevälde, bibehölls och följdes de svenska reglerna gällande sjöfart och seglation.
Bondeseglation låter som en korrekt benämning för böndernas seglingar med egna produkter och egna båtar.
Man blev bättre på att bygga
År 1856 fick stadsköpmännen rätt att befrakta landsortsbefolkningens skutor ut på vidare hav – bonden/skepparen som låtit bygga en större och däckad skuta lärde sig segla på djupare och öppnare vatten.
Man blev allt skickligare att bygga större fartyg och när de strikta reglerna om behörighet att föra ett fartyg, en efter en mjukades upp eller drogs in, var det inte längre fråga om att transportera förädlade gårdsprodukter till en närbelägen stad. Bygdesjöfarten föddes.
År 1879 stadfästes förordningen om näringslivets frigörelse. Landsortens sjöfarare kunde nu själv besluta om sin seglation. Gårdsägarna och ortens invånare köpte sig andelar i fartygen – partrederierna bildades. Skepparen, som redan seglat på öppnare hav under stadsredare, kunde nu segla ut som befälhavare och samtidigt delägare i sitt fartyg.
Tiden mellan krigen (1856–1916) hade den största betydelsen för utvecklingen av skärgårdens och landets segelsjöfart, inklusive skeppsbyggnad.
Ungefär tio år efter Krimkriget, när behovet av fartyg var stort, upplevde man ett kraftigt uppsving i byggandet av fartyg i den åboländska skärgården – också på Kimitoön.
Fartygen blev allt större – båtbyggarna hade blivit fartygsbyggare med erfarna skeppsbyggmästare som arbetsledare.
Många sorters fartyg byggdes i Kimitoön
Toppen i fartygsbyggeriet nåddes i slutet av 1870-talet, för att minska mot slutet av1880-talet och nästan helt upphöra ett tiotal år senare.
Av de dåvarande fyra kommunerna på Kimitoön var det i Västanfjärd man byggde de flesta skonarna som sedan också seglade med kommunen som hemort.
Till Kimito köptes andrahandsfartyg ännu i början av 1900-talet men längs Kimito kommuns långa strandlinje byggdes under åren flera tiotal fartyg – också för redare i Åbo, till och med två stora fullriggare.
Ännu i början av 1890-talet sjösattes i Vestlax ett par tremastade skonertskepp, varav det senare också tidvis hade Västanfjärd som hemort. Hitis stod mest för byggandet och seglandet med mindre fartyg.
Dragsfjärd utökade också öns handelsflotta med både mindre och några större seglare och utmärkte sig efter första världskriget som byggnadsort för tre- och fyrmastade slätskonare med hjälpmaskin. Då hade redan fraktfarten med segelfartyg nästan stagnerat, förutom kusttrafiken med jakter och galeaser.
Första världskriget var en bidragande orsak till att fraktseglationen med större segelfartyg på öppnare hav nästan helt dog ut.
Ångfartygen hade redan länge och kännbart minskat segelsjöfartens möjligheter till goda frakter. Trots det fortsatte några av Kimitoöns nyare, välbyggda fartyg att segla ännu efter 1917, men då oftast med annan ägare och annan hemort.
Källor:
J-E. Börman: Åboländsk bygdeseglation, 1979.
Allan Gustafsson: Åboländsk bygdesjöfart under segel, 1970.
Boken om Åboland, 1954: Allan Gustafssson, Åbolänningarna och sjöfarten.
Kimitobygdens historia, 1944: Del I:1, John Gardberg, Handel och sjöfart.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.