Stefan Holmström 13.03.2019 04:00

När Finska egnahemshusförbundet publicerar sin tio-i-topp-lista över hur dyrt det är att bo i ett enfamiljshus blir det inga PR-poäng för Kimitoön och Pargas. Det blir ingen bra marknadsföringsslogan av ”Hej, kom till oss, vi är dyrast!”
Folk brukar minnas sådan här statistik, för den är så konkret. Vem vill köpa sitt drömhus i en kommun med de högsta utgifterna?
Och hur kan det vara att Kempeleborna – eller Jeppisborna, för den delen – kommer så lätt undan?
Dyrt, dyrare, dyrast. Men vad är det Finska egnahemshusförbundet egentligen har jämfört? För det första omfattar jämförelsen 100 av Finlands 311 kommuner. Det finns alltså ytterligare 200 kommuner till. För det mesta är de sannolikt så små att det kanske inte är relevant att ta dem med, med det kan alltså finnas dyrare hemorter för husägare än Kimitoön och Pargas.
För det andra handlar jämförelsen specifikt om trettio år gamla, eluppvärmda enfamiljshus på 120 kvadratmeter. Den elförbrukning som går till själva uppvärmningen är 14 000 kWh.
En mycket eldominerad jämförelse, alltså, i en värld där så många också har andra värmekällor.
Då det gäller el så handlar det om yttre faktorer där varken kommunen eller dess invånare har en chans att påverka. Trots att Finska egnahemshusförbundet noterar att elöverföringsavgifterna har en stor betydelse, så är det bra att inse att skatterna är den priskomponent som relativt sett stigit mest på tjugo år.
Nästan varje regering har höjt själva elskatten – och därtill har också mervärdesskatten justerats uppåt. Det här har bidragit kraftigt till husägarnas kilowattbörda.
Om vi tittar på helt lokala kostnadselement så kan vi notera att varken fastighetsskatter eller avfallsavgifter är på exceptionell nivå i Kimitoön eller Pargas.
Det finns ändå en sak som de två har gemensamt. Vattenavgifterna – det vill säga hushålls-, avfalls- och dagvatten – utgör en betydande del av totalkostnaderna för exempelhuset.
De två har placerat sig i toppen också i tidigare jämförelser.
Om vi plockar bort vattenavgifterna trillar Pargas och Kimitoön neråt i rankningen för hur dyrt det är att ha eget hus. För Kimitoöns del är skillnaden störst, det är möjligt att kommunen inte ens längre skulle vara klar på tio-i-topp-listan i det fall vi bortser från husägarnas vattennota.
Hur kan vattnet vara så dyrt? Skillnaden till Kempeleborna är 850 euro/år. Kimitoöbon betalar 16 euro mer varje vecka. Utgångslägena är såklart mycket olika. I Kempele finns det 160 invånare per kvadratkilometer. Det är därför billigare att bygga och upprätthålla infrastruktur.
Men… då man tittar på glesbebyggda kommuner, sådana som får till och med Kimitoön att verka tätt bebyggt, så kan vattnet också där vara klart billigare. Det kan i sin tur förklaras med att många hushåll i glesbygds-Finland inte är uppkopplade till rörnätverk och därför inte alls har samma avgifter.
Men … hur kommer det sig då att Reso har så dyrt vatten? Borde inte vatteninfrastrukturen vara klart billigare i en stad som har en yta som inte ens motsvarar en femtedel av kommundelen Pargas?
Det här är också svagheten i Finska egnahemshusförbundets jämförelse. Tabellerna med eurobelopp är enkla men det hela handlar om att jämföra äpplen med päron. Utgångsläget är så olika i kommunerna att man av förbundet skulle önska en djupare analys än det här.
Likväl ska det bli intressant att se vilka siffror och slutsatser som Kimitoöns Vatten och Pargas Vattenverkstjänster kommer med då boksluten för 2018 snart ska presenteras. Under årens lopp har det gjorts dyra investeringar i både Kimitoön och Pargas, men i något skede ska väl de stora jobben vara klara?
Det finns en fråga som många lokala hus-ägare säkert gärna skulle ställa: Ska Kimitoön och Pargas i all evighet ha Finlands klart dyraste vattenräkningar?
 
Läs också:
Dyrast att bo i egnahemshus i Kimitoön och Pargas — 100 kommuner i stor jämförelse

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln