Kimito skolcenters dåliga inomhusluft satte punkt för Arna Pellas 17-åriga lärarkarriär – nu njuter hon av lugnet som ger plats för tankar
I dag är Arna Pellas så gott som frisk. Men fortfarande kräver återhämtning efter en ansträngning lite mer tid för henne.
Pellas har vänt blad i sitt liv. I 17 år har hon jobbat som lärare i franska och engelska vid Kimitonejdens skola och Kimitoöns gymnasium, men är sedan årsskiftet arbetslös.
Det här väljer Pellas att se som något positivt: hon är tacksam över andningspausen i livet som ger plats för funderingar kring den egna identiteten och de egna styrkorna.
– Det här är ett vägskäl i mitt liv. Hela världen är öppen. Jag har en bra utbildning, är intresserad av mycket och har inte bråttom. Nu stickar jag, njuter, promenerar och tänker.
Pellas siktar nu utanför skolvärlden, och har satt ut krokarna lite här och där.
– Målet är att jag ska ha ett jobb inom ett år. Jag tycker om att jobba, säger Pellas, som beskriver sig som en obotlig optimist.
Mönster visade att inomhusluften är problemet
Bakom sig har Pellas ett kämpigt år då hon tidvis varit så sjuk och orkeslös att hon legat under täcket i flera dagar. Till en början var det oklart vad den ständigt återkommande febern berodde på, men då mönstret klarnat var läkarna på det klara med att orsaken är inomhusluften på arbetsplatsen.
– Man försöker åtgärda inomhusluften hela tiden, alla på kommunen gör sitt bästa. Vi vädrar mycket, men det är något som sitter i väggarna.
Pellas vet att många i huset har diverse symptom, som huvudvärk, irriterade ögon och magbesvär, men det finns inga klara bevis på att inomhusluften är orsaken. För Pellas del gick det i alla fall så långt att hon inte såg någon annan utväg än att säga upp sig och därmed lämna sin lärarpassion bakom sig.
– Det var ett tufft beslut. Jag saknar nog mina elever massor, säger Pellas och tystnar för en stund.
Åtta gånger ”Nu är jag frisk!”
Allting började i januari för ett drygt år sedan. Pellas kände tryck i bröstet, vardagen var tung och hon var trött.
– Då tänkte jag att det beror på stressen av att studera vid sidan av jobbet, eller kanske på den nya yogaställningen.
Sedan dess har Pellas åtta gånger sagt ”Nu är jag frisk!”, men varje gång fått ta det tillbaka. Sjukdomen visade sig gå enligt ett mönster: I början av arbetsveckan fick Pellas stegring, som sedan eskalerade. Under helgen blev allt bättre, men tillbaka i skolan startade feberrumban igen.
– Jag är aldrig sjuk, men i februari var jag borta från jobbet tre gånger redan innan sportlovet, berättar Pellas, som för det mesta löste situationen med att ta febernedsättande för att klara av att göra jobbet.
Högre feber och fler diagnoser
Febern gick från hanterbar till 39 grader och vidare till 42. Pellas fick trevande diagnoser som mykoplasma, lungklamydia och ordinerades till och med hjärtmedicin för sin höga puls. Då skolorna övergick till distansundervisning på våren gladdes Pellas över att kunna jobba hemifrån med möjlighet att vila mellan varven.
– Jag älskar mitt jobb, så jag kämpade på med distansmötena.
Det här blev ändå för mycket och inte förrän Pellas fick direktiv om att göra absolut ingenting började hon sakta återhämta sig.
– Jag orkade inte ens läsa en bok för vår son. Jag bara låg i sängen och gick miste om allt runtomkring mig. I tre månader hade jag feber mellan 37 och 38 grader.
Full av iver inledde Pellas sedan det nya skolåret, men hann inte vara längre än en vecka på jobb då febern var tillbaka. Nu var det klart vad problemen handlade om.
Kommunen sökte lösningar
Kimitoöns kommun ställde upp med alternativa lösningar: ett hyrt klassrum i en annan byggnad, senare ett eget rum i ändan av skolcentret där luften konstaterats vara okej.
Men inte en enda dag klarade Pellas utan symptom och beskedet från läkaren var tydligt: ”Gå inte tillbaka dit”.
Vid det här laget kände Pellas en stor ensamhet och tomhet i sitt jobb, eftersom allt annat förutom undervisningen hade skalats bort.
– Jag saknade lärarna att bolla tankar med, samarbetet, att delta i fostran av eleverna och se dem växa som människor. Då ville jag inte mera, utan hade fått nog. Jag vill jobba bra, eller så inte alls.
Lämnar inte Kimito
Pellas lutar sig tillbaka i vardagsrumssoffan, som den här dagen badar i vintersolsken. Hon tar ett stadigt grepp om stickningen, samtidigt som hon utstrålar ett lugn och en positiv syn på tillvaron.
Vilken riktning hennes framtida yrkesbana än tar har hon en sak klar för sig: Kimito lämnar hon inte. Här har familjen rotat sig – här finns hem, vänner och sonens dagis. Här odlas det i trädgården och här pågår ständigt inrednings- och renoveringsprojekt i familjens Villa Villekulla-hus.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.