Katten har koll
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det händer en solig sommardag eller en regnig. Man står i en lillstuga eller ett sommarrum och har – så där som i barndomen – inget att göra. Man har en väska full med låneböcker från biblioteket och man har apparatur för att lyssna på all världens poddar, men inget smakar.
Har någon nånsin beskrivit den där konstigt sammansatta intighetskänslan man har en solig eller regnig ledig sommardag? Vore man en katt skulle man lägga sig med svansen över nosen tills den gick över. Men nu är man ingen katt.
Då kan frälsningen ligga i den gamla bokhyllan som stått där med samma böcker i decennier och genom generationer, de har fått vara kvar av pietet eller medlidande eller för att ingen funnits till hands att fråga vad man ska spara eller kasta.
Ögonen fastnar på en snygg logo, ”Schildts ungdomsböcker”. En lista finns på tillgängliga titlar (för åttio år sen!) på bokens baksida. ”Den siste mohikanen”, ”Onkel Toms stuga” är de jag känner, jag har läst båda. Men inte den här, ”Ingegärd på Rönninge” av Viola Renvall.
Hade det varit sent 1900-tal hade titeln fört tankarna till en herrgårdsroman, där börd och klass först satt käppar i hjulet för kärleken, men där de älskande fick varandra på slutet, till läsarens (som kanske orkade läsa till slut) belåtenhet. Nu handlar det om en flicka som kommer till sin mormor och morfar för att ta igen sig efter mässlingen.
”Egentligen borde boken inte ha klassificerats som ungdomsbok, den lämpar sig för barn och allra bäst för småflickor”, skriver Ulla Sjölind i sin biografi över Viola Renvall. Biografin kom ut 2009. Barn och ”småflickor” skulle kanske inte tilltalas av boken i dag, däremot en vuxen.
Oanfrätt av tiden är Ingegärds tillgång till fantasins värld och hur lätt och självklart Renvall beskriver det. Ingegärd talar med katten, med hustomten, med en prydnadsfigur i form av en svan. Utan vidare konverserar hon med personer på foton i ett album. Hon deltar i en förlovningsfest bland krukväxterna, hon gör en utflykt på drömsjön.
Hennes värld är levande och fantastisk – men tystnar och drar sig tillbaka om en vuxen kommer förbi. Stämningen liknar den i sagorna om Skogsfolket (som också skrevs på 1930-talet och gavs ut i ett urval i Schildts klassikerserie så sent som 1973). Komplikationer finns, men atmosfären är vänlig och omhändertagande.
Att man som läsare i dag ibland hajar till beror inte så mycket på mässlingen, som knappast skulle vara ett incitament för en mysig berättelse i dag, utan till exempel incidenten med den bortsprungna hundvalpen: ”Någon kan ha tagit honom. Det var en hop zigenare på granngården tidigt i morse.”
Det är moster Birgit som föreslår det som förklaring. Men läser man vidare och noga kan man ta episoden som författarens ställningstagande mot fördomsfulla antaganden. Katten säger att den inte tror på det. Katten är den som har bäst koll.
Berättelsen om Ingegärd gavs ut 1938 i en upplaga på 5000 exemplar och kom ut i en andra upplaga 1945. Det är ett krigsslutsexemplar jag håller i min hand. Sidorna är gulbruna av ålder, papperet är poröst, i billigare laget. Illustrationerna är av Ingrid Hagström-Bade, som också gjorde några av de sen länge eftertraktade affischerna i Come To Finland-serien.
På omslaget kramar Ingegärd om katten och hunden, och i bakgrunden syns den stora gården. Sista orden i boken är ”snäll flicka”. Det är Topelius som fortfarande håller sin hand över sagan. När Ingegärd-boken kom ut var det fyrtio år sen hans död, men hans arm räckte långt.
Men samma år som andra upplagan kom gjorde Pippi Långstrump entré i bokvärlden.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.