SPT 02.04.2021 14:00

Gäddnäs tar emot i sitt arbetsrum i den forna prästgården på Östra Esplanadgatan i Mariehamn. Inredningen i det kompakta rummet präglas av varma och lugnande färger som inbjuder till förtroliga samtal. På en av hyllorna tronar en ikon.  

Att slå in på banan som sjukhuspräst var inte ett självskrivet val för Gäddnäs, trots tidigare studier i teologi. 

— Jag var på vippen att skriva ut mig ur kyrkan i ett skede då jag var så arg på kyrkans sätt att förhålla sig till samkönade vigslar. Till sist insåg jag ändå att jag måste vara en del av den förändring som jag ville åstadkomma, säger hon. 

Det var en existentiell kris som fick henne att återvända till kyrkan efter flera decenniers värv som författare och frilansskribent. 

— Jag drabbades av borrelia med påföljande hjärnhinneinflammation och genomgick en hjärtoperation. I den livssituationen insåg jag att det inte längre går att skjuta upp drömmen att bli präst, berättar Gäddnäs. 

Vägen till pastorskansliet var törnbeströdd. Som ensamförsörjande fyrabarnsmor gällde det att tänja på slantarna medan hon slutförde sina studier i ett rasande tempo och tog sin examen som teologie magister vid Åbo Akademi. Hon har försonats med tanken att hon till vissa delar får tona ned sin roll som frifräsare och samhällskritiker i sin nya yrkesroll. 

— Att bli präst innebär förstås en stor rollförändring. Den insikten har jag ju gjort under resan. Jag är en person som satsar på allt eller inget. Därför har jag också med glädje gått in i den nya rollen med hull och hår. 

Men det gäller ändå att hålla tungan rätt i mun. 

— Det är viktigt att kyrkan deltar i det offentliga samtalet och att vi vågar sticka ut hakan och ta ställning i obekväma saker. Å andra sidan måste jag kunna vara präst för alla. Om jag är alltför rå och oborstad så stöter jag bort människor.  

Hennes senaste bok ”Bara vara” balanserar mellan religiositet och betraktelser av livets sjaskiga och sköna sidor. 

— Har man varit en skrivande människa ett helt liv går det inte att överge det. Att skriva är att leva. Jag fortsätter att skriva, men i ett sävligt tempo utan krav på tajta tidsscheman för utgivningen. 

Gäddnäs deltog också i år i Mariehamns litteraturdagar och överväger att delta i Helsingfors bokmässa, denna gång på nätet på grund av pandemin. Hennes behov av bekräftelse har ändå minskat med åren. 

— Om jag skriver så är det för att jag har något att säga, inte för att jag behöver bli bekräftad som författare. 

Att leva med sorgen

Jobbet som sjukhuspräst handlar till stora delar om att lyssna, trösta och ingjuta hopp i samband med själavårdssamtal.  

— Många samtal kretsar kring sorg, depression, relationsproblem, ensamhet, fattigdom, sjukdom och dödsfall. 

Gäddnäs leder en grupp som består av människor som av olika anledningar har behov av att tala om döden. Samtalen kretsar kring rädslor och drömmar, förberedelser inför döden och döendet.

— Oavsett trostillhörighet är det sällan det som kommer efter döden som människor är rädda för. De döende är oftast rädda för att de ska lida eller känna fysisk smärta. ”Kommer jag att kvävas av syrebrist?” ”Är det tryggare att dö hemma eller på sjukhus”? frågar sig många. 

Gäddnäs har lagt märke till att insikten om livets förgänglighet skärper människans fokus på det som känns väsentligt. 

— De flesta som befinner sig i livets slutskede har tröttnat på kallprat och bullshit. De viktiga människorelationerna förstärks medan kontakten med halvbekanta ebbar ut. Samtidigt stärks förmågan att njuta av enkla vardagliga saker, som till exempel smaken av gott kaffe eller solens strålar, säger Gäddnäs. 

Verbal balansgång och tystnad

Att ta avsked från sina närmaste kan vara smärtsamt. Insikten att man inte får se sina barnbarn växa upp eller att man inte kan vara med på dotterns bröllop ger upphov till djup sorg. 

— Det hjälper att tala om det. Alla får uttala sig i tur och ordning i vår grupp medan de andra lyssnar. Det är å andra sidan ingen diskussions- eller debattgrupp. Var och en har rätt till sina känslor och föreställningar och får ge uttryck för dem. Det är något stort som händer med oss när vi lyssnar på varandras berättelser. 

Vid sidan av behovet att sätta ord på känslorna är den ordlösa kommunikationen och närvaron också viktig. 

— Jag är ju en person som talar mycket, men det viktigaste är att kunna lyssna och vara tyst. Det finns saker och nyanser som man kan utbyta med blickar och ögonkast. 

Den förgyllda vardagen

Att jobba intensivt med nödställda och döende människor har förändrat Gäddnäs sinne för proportioner och stärkt hennes uppskattning av vardagen. 

— Det är så mycket som är vardagligt i livet. Att leva i de döendes närhet gör att vardagen blir förgylld. Jag är också mindre irriterad på världsliga småsaker, typ vad man strider om i kommunalpolitiken eller att fisksoppan är för salt. 

Har du blivit en vemodig och sorgtyngd människa som sjukhuspräst? 

— Visst påverkar det mig. Det blir mörkare på insidan och jag har blivit vemodigare, men jag har också fått en förhöjd livskänsla. Det är i ljuset av att livet är ändligt som man ser vad som är viktigt. 

För att värna om sin professionalism och motverka risken att få avtrubbade känslospröten går Gäddnäs i arbetshandledning.  

— Mitt instrument måste vara kalibrerat så att jag inte blir cynisk och kall eller tycker att det är normalt att folk dör i cancer. Därför är det så viktigt att man bearbetar sina erfarenheter och själv får själavård. 

Hur har din tro påverkats av att du ser så mycket lidande? 

— Min tro och min tillit har stärkts. Jag tror inte man kan jobba som sjukhuspräst om man tror att Gud sitter i sin himmel och bestämmer vem som ska få cancer och vem som ska bli frisk. Vi är satta här på jorden för att leva med de livsförutsättningar som finns och i det ingår sjukdom och död och orättvisor. Men vi är burna och älskade och har ett hopp om att livet och sanningen segrar till sist, att döden inte är slutet.

Hur har pandemin format ditt jobb? 

— Döden har kommit närmare och en osynlig smitta sprider osäkerhet. Många kan inte träffa sina äldre släktingar på grund av smittrisken. När människor har det svårt är närhet och gemenskap det enda som ger lite tröst. Jag är rädd att pandemin har påverkat människor mycket mer än vi riktigt förstår.

Den ekonomiska krisen på Åland gör sig påmind i kyrkans diakoni, vilket är en utmaning för församlingarna.

— Allt fler långtidspermitterade och arbetslösa ålänningar söker hjälp av oss. Det är framför allt sådana som aldrig har behövt ty sig till nödhjälp förut som nu kontaktar kyrkan. Vi har reserverat höjda anslag för att kunna ge matpaket och hjälpa nödställda familjer. 

Mikael Sjövall/SPT

SPT
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln