ÅU 29.03.2019 19:58

Märket
av Carina Karlsson
Omslagsbild: Matilda Saul
Grafisk form: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2019
275 s.
När man läst sig in en bit i Carina Karlssons nya roman ”Märket” tänker man att stoffet kunde passa som opera. Man är inspirerad av ”Is”, förstås, men det handlar också om romanens egen form.
Här finns en stark känsla, liksom fördold. Det är också litteraturens finess, att ha en undertext som läsningen kan skala fram. Att man längtar efter att Lisbeta, tvåbarnsmor och värdinna på Skarpans i Sunds socken, ska sjunga ut allt hon känner, betyder inte att det litterära uttrycket skulle vara stympat.
Tvärtom kan det betyda att det fungerar. Och när jag efterforskar lite mer visar det sig att en opera om Lisabetas liv är beställd, och att librettot skrivs av Carina Karlsson. Hon har också vandrat med gestalten tidigare, hennes första skönlitterära verk (1996) var en diktsamling med Lisbeta som samlande öde.

Flera historiska romaner

Carina Karlsson har också i sin tidigare prosa behandlat historiska motiv. I romanen ”Algot” rörde hon sig i ett åländskt 1700-tal där man fick följa en utarmad båtsman fram till ett fruktansvärt rånmord han blev delaktig i. ”Mirakelvattnet” kretsade kring en ung kvinna i ett agrart Åland under 1800-talet.
”Märket” tar sig ungefär 350 år tillbaka i tiden. Det är en lång tid, och skulle vi landa där skulle mycket vara totalt främmande. Att människan ständigt är densamma hör man lättvindigt sägas. Kanske kunde man precisera: människans behov är desamma. Hon behöver värme och föda och sammanhang.
I romanen ”Algot” undvek författaren psykologiserande resonemang, och den inställningen håller hon fast vid här. Det har konsekvenser för gestaltningen. För fastän Lisbeta blir den mest framträdande personen, fäster sig skildringen inte så mycket vid någon särskild, utan låter händelserna utveckla sig kronologiskt och personerna passera enligt det.
Det kan vara berättartekniskt riskfyllt, för det blir en del upprepningar, i synnerhet när man kommer till förhören av kvinnorna som misstänks för trolldom och samröre med djävulen. Mönstret för dem är ju likartat. Men greppet befäster att vi rör vid händelser som ägt rum.

Trolldom och Blåkulla

Samröret med Satan var det nya i häxprocesserna. Det hade att göra med utbildningen i Dorpat där den nytillträdde häradshövdingen studerat vid prästseminariet. Utrotande av trolldom lärdes ut där, och en ny aspekt lades in. Man tänkte att kvinnorna förletts av den onde och sedan hade de regelbunden kontakt med honom och hans residens i Blåkulla.
Häradshövding Nils Psilanders uppdrag är att rensa ut trolldom och han ska göra det enligt anvisningarna. Där ingår också tortyr. Systematiskt visar romanen upp hur en människa till slut säger det hennes bödlar vill att hon ska säga.
Det går till så här: man isolerar henne, presenterar antaganden som får henne att tappa fattningen, skissar hot mot anhöriga, tillfogar smärta. Kvinnorna inspekteras också nakna. Man letar efter djävulsbett – såna hittas alltid. Och vad som verkligen skett blir alltmer svårgripbart för de anklagade.
Processen kan börja med ett förfluget ord. Här tar den en omväg i några stulna rågkärvar. En angivare är en kvinna som betraktas som synsk, en är en förfördelad piga.
Yttre bevisföring hittas i traditioner kring djurhållningen, hur man skyddar boskapen från vilddjur, hur man får korna att mjölka bra. Det är lätt att peka ut dem som tagit till ritualerna. Mjölkar korna bra kan de vara trollade att kanalisera också grannens mjölk – så kan ett tankemönster i ett knapphetens samhälle se ut.

Avrättning för att nå salighet

Ett samfund som dömer kvinnor till döden på så lösa grunder har förstås svaga punkter, ingen bromsmekanism som kan slås på. Romanen skissar särskilt en nämndeman som vill protestera, men det finns ingen kraft för honom att stöda sig på.
Allmogens världsbild har inget att sätta emot i processen. Carina Karlsson vecklar långsamt ut tragedin. Kvinnorna ”erkänner” och blir sedan välkomnade till nattvarden av prästen. Han garanterar dem en trygg färd in i saligheten, men innan så sker måste huvudet skiljas från kroppen.
Carina Karlsson bygger upp historien som en väv eller som ett broderi. Det är stiliserat, men varje tråd är noga utvald och utplacerad. Översätter man det i text uppnår man ett slags kumulativ effekt.
Trådar som avviker från mönstret, eller som kan tolkas på flera vis, får en kraftfullare effekt för var gång de återkommer. Den mest markanta återkomsten tillhör den svarta hunden. Traditionellt är en svart hund den onde förkroppsligad.
Den svarta hunden visar sig för somliga, och den jagar en av de dömande när han uttröttad av dagens värv manar på sin häst på vägen hem. Den finns också med i slutscenen som är vikt för Lisbetas barn, som leker i skogen och äntligen kan känna lite glädje.
Lisbetas barn har en framtid. Hon agerar själv för att den inte ska spolieras. Romanen håller snabbt fram den scenen, hennes känsla kan bara anas – som en tyst sång.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln