Filmrecension: Kärlek några år efter Amour
Storfamilj. En rik familj. Gemenskap, icke. Ej heller kärlek.
Happy end
Frankrike/Österrike/Tyskland 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Michael Haneke
Manus: Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Fantine Harduin
1:47
Franska filmen ”Happy End”, österrikaren Michael Haneke är ironisk igen med sin filmtitel, utspelas några år efter ”Amour” 2012. Änkeman Georges Laurent, 85 (Jean-Louis Trintignant) bor i stor villa i Calais, hos sina barn företagaren Anne (Isabelle Huppert) och kirurgen Thomas (Mathieu Kassovitz).
Kirurgens exfru har tagit för många piller, ligger döende på sjukhus och 13-åriga gemensamma dottern flyttar in i storfamiljen. Far och dotter är nästan främlingar; farfar är för barnbarnet en främling.
Michael Haneke experimenterar och utmanar med bildspråket.
Mycket ses via mobilens kamera, mycket finns att läsa på datorskärmen, en del syns via övervakningskamera. Många scener är filmade på stort avstånd i en enda lång tagning. Berättelsen är länge fragmentarisk; publiken tvingas själv knyta ihop trådarna till en handling.
Samtidigt som vi blir irriterade blir vi engagerade och fascinerade. Alla personer är mer eller mindre jobbiga, men vi blir nyfikna på dem, och vi drar våra egna slutsatser angående vem och vad de är – och vad de gjort. Den fantastiska 13-åriga Eve Laurent (fantastisk Fantine Harduin) berättar mycket, säger rakt ut, och mellan raderna.
Regissören, samtidigt manusförfattaren, har en egen syn på patriarkatet, borgerskapet, pengens makt och människans oförmåga att älska.
I filmens centrum står farfar och barnbarn; de kommer varandra nära (närmare än andra), de har mycket gemensamt, till exempel självmordsförsök.
”Du har aldrig älskat någon” säger dottern till sin far som antagligen är otrogen sin nya fru också. Dottern kommunicerar mest via mobilen och är fast i sociala medier.
Berättelsen är långt ett kammarspel, ett mycket annorlunda sådant, samtidigt händer mycket i bakgrunden eller vid sidan om. En arbetsplatsolycka, flyktingar. Genialt gestaltade, bland så mycket annat.
Filmen är lågmält berättad, med unika bilder som visar Hanekes syn på världen av i dag. Men satiren får få att skratta, men den går hem. Om inte förr så med slutbilden. Haneke gör egna observationer, samtidigt tvingar han publiken att iaktta och vara medskapande. Haneke gör det lätt för oss, att vara uppmärksam.
Övriga premiärer
I motvind.
En fantastisk kvinna (Una mujer fantástica)
Chile/Tyskland/Spanien/USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Sebastián Lelio
Manus: Sebastián Lelio, Gonzalo Maza
I rollerna: Daniela Vega, Francisco Reyes
1:44 F12
Chile, Santiago, nutid. Trettioåriga Marina (Daniela Vega) bor med sin älskare Orlando, 57 år och frånskild. Efter en kärleksnatt får mannen en stroke, Marina kör honom rill akuten, han dör. Marina som är en kvinna i en mans kropp blir trakasserad å det värsta av mannens arvingar, inklusive exfru. Chilenska sedlighetspolisen är också närgånget nyfiken.
Filmen ”En fantstisk kvinna” har ett intressant manus, berättelsen är realistisk medan bildspråket är poetiskt. Genast vi blir irriterade över korkade människors idiotiska tilltag vänder regissören Sebastian Lelio på den dramaturgiska kurvan. Och överraskar på nytt, inte minst med slutet.
Daniela Vega är en skicklig skådespelare, ansiktet och blickarna i närbild säger allt vad som behöver sägas. Om rätten till sin kropp och sina känslor, och en hund.
The shape of water
Manus: Guillermo del Toro
USA 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Guillermo del Toro, Vanessa Taylor
I rollerna: Sally Hawkins, Michael Shannon, Richard Jenkins
2:04 F16
”The shape of water” utspelas i ett hemligt laboratorium i USA 1962. Sally Hawkins är världsbäst när hon spelar städerska på stället, hon spelar stum och säger inte ett ord i hela fantastiska filmen. Guillermo del Toro (Pans labyrint) har definitivt hittat sitt språk, ett magiskt filmspråk.
Medan stormakterna tävlar om herraväldet i rymden hittar forskare en varelse i vattnen i Sydamerika. Den människolika fisk-artade individen är fängslad i labbets vattentank, undersöks som lämplig för rymdförsök. Städerskan blir bekant med varelsen, försöker rädda honom.
Fina karaktärer binder kontinuerligt samman många parallella intriger; ovanligt mycket blir sagt om mångt i en och samma kärleks-spion och så vidare berättelse. Utöver att vara olik, ha stora djupa känslor, eller vara ond. Bilderna är bedårande och musiken består av femtiotalsmusikaler visade i den svartvita teven; atmosfär.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.