ÅU 04.05.2018 09:39

Potatisskal. Författaren Juliet (Lily James) kan konstatera att närproducerad gin är bättre än potatispajen.The Guernsey literary and potato peel pie society
USA/Storbritannien 2018
4 av 5 sjärnor
Regi: Mike Newell
Manus: Thomas Bezucha, Don Roos (baserat på romanen av Annie Barrows och Mary Ann Shaffer)
I rollerna: Lily James, Michiel Huisman, Glen Powell, Jessica Brown Findley, Katherine Parkinson, Matthew Goode, Tom Courtenay, Penelope Wilton
2:04 F12
Den brittiska ön Guernsey ligger i Engelska kanalen; var av tyskarna ockuperad 1940–1945. Öborna visste vad som komma skulle och evakuerade barnen i tid.
Filmen ”The Guernsey literary and potato peel pie society” berättar om samhället åren 1941 och 1946. Tyskarna gjorde beslag på allt, och grisarna, och tvingade ortsbefolkningen odla potatis för deras räkning.
En natt hade några ortsbor festat på en undangömd gris, och paj gjord på potatisskal, samt kvantiteter hemgjord gin. I fyllan och villan och mitt i natten (utegångsförbud) ertappades de av soldater, men räddar skinnet sitt genom att hitta på att de diskuterat litteratur, passionerat och länge.
I, i hast påhittade ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap”. Varpå de är tvungna att registrera föreningen.
London 1946. Den framgångsrika författaren Juliet (Lily James) får av sin förläggare och vän ett uppdrag; att skriva för en stor tidning om lustiga föreningar.
När hon fått ett brev, flera brev av Dawsey (Michiel Huisman) är saken klar; hon åker till Guernsey. Hon blir väl och vänligt mottagen.
Men medlemmarna i litteratursällskapet vill absolut inte synas i offentligheten, i tidningen. Och de vägrar alla berätta vad som faktiskt hänt. Till exempel vad som hände med mamman till den lilla flickan.
Författaren börjar gräva, som journalist och som en detektiv närapå. Innan hon åkte förlovade hon sig med en rik amerikanare. På Guernsey är alla fattiga, men.
Filmen bygger på en roman med samma besvärliga titel. Dramaturgiskt följer filmen romanens berättarteknik; mycket prat, beskrivande och redovisande, med tillbakablickar.
Den yrkeskunniga skådespelarensemblen (nästa alla är kända ansikten någonstans ifrån, ”Downton Abbey”, och så vidare) får gärna prata, till och med göra oss sentimentala. En till synes ”feel good” film, och en romantisk historia som svarar på stora frågor, direkt och mellan raderna.
Medveten om att jag är tjatig: Filmen handlar om solidaritet; humanism, allt medan litteraturens magi förklaras. Filmen påminner om outhärdliga minnen från kriget; barnens, de äldres, de ungas. Samt om förlåtelse och att hitta sig själv. Gammaldags men nutida.
Av regissören Mike Newell har vi sett ”Kärlek i kolerans tid” 2008, ”Mona Lisas leende” 2004, ”Fyra bröllop och en begravning” 1994. Och en ”Harry Potter”.
Den aktuella filmen är den kunniga berättarens bästa hittills. Äkta brittiskt hantverk med allvar bakom balanserat sentiment, och kärlek i alla tider.
Övriga premiärer

The death of Stalin
Frankrike/Storbritannien/Belgien/Kanada 2017
4 av 5 sjärnor
Regi: Armando Iannucci
I rollerna: Steve Buscemi, Olga Kurylenko, Michael Palin, Simon Russell Beale, Paddy Considine, Rupert Friend, Jason Isaacs, Andrea Riseborough
1:46 F12
En skamlös politisk satir, av mästaren på området Armando Iannucci.
Josef Stalin dör i hjärnblödning 1953, ensam ligger han i sina kroppsvätskor på golvet; alla läkare är skickade till Gulag. En helt galen kamp om arvet, sju vill ta över, Nikita Chrusjtjov (1894–1971) i spetsen (Steve Buscemi). Brittisk replikföring, som bäst, blandad med ren buskis, som bäst; rena rama teatern. Liknar något av Monty Python (inte bara för att Michael Palin är med). I sovjetiska kulisser.
Tully
USA 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Jason Reitman
I rollerna: Charlize Theron, Mackenzie Davis, Mark Duplass, Ron Livingston
1:36 F12
Hoppas verkligen att den alltid fantastiska skådespelaren Charlize Therons habitus är trickfilmad. Att på riktigt ändra utseende från ”Gringo” till ”Tully” så här skulle vara livsfarligt. Filmen ”Tully” är en inledningsvis naturalistisk skildring av hur jobbigt det är att vara mor till en son med någon sorts syndrom och till en nyfödd. I ett land med minimal och obetald föräldraledighet. Mannen jobbar ständigt, men är närvarande med barnen, barnen enbart. Mammans rika bror anställer en ”nattsköterska”, en 26-årig dam med egna men djupa tankar om livets mening. Hon ser till att mamman får sova mellan amningarna. Titelrollen Tully (och hennes tolkare Mackenzie Davis) är en gåva från ovan för oss, filmen och mamman. Charlize Theron är om möjligt bättre än någonsin, utan kosmetika som det ser ut. Hon är en bit av verkligheten. Vi kommer ihåg regissören Jason Reitman från ”Juno” som också handlade om graviditet och föräldraskap. Reitman och Theron är filantroper.

Love, Simon
USA 2018
4 av 5 stjärnor
Regi: Greg Berlanti (Beck Albertall, roman)
I rollerna: Nick Robinson, Katherine Langford, Jennifer Garner, Josh Duhamel
1:50 T
Simon är sjutton år, sedan han var tretton har han burit (och bär) på en stor hemlighet. Simon är trevlig (och tolkad av en empatisk Nick Robinson), har många riktigt nära vänner, flickor och pojkar.
Alla personer och skådespelare är trevliga i den här annorlunda tonårsskildringen. Filmen ”Love, Simon” börjar som en sedvanlig college-komedi men växer till ett intressant drama om vådan av inte våga kliva ut ur garderoben. Eller snarare rädslan; hur skall mamma, pappa och kompisarna reagera? Och han är i hemlighet förälskad, utan att veta i vem.
Krister Lindberg
lindbergfilm@gmail.com

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln