BOKEN: Karin Erlandssons Ålandsepos skildrar kvinnors villkor vid vatten
”100 år av egensinne” lyder den slogan under vilken Åland i år firar seklet fullt som självstyrande. Egensinnet återfinns också i Karin Erlandssons kollektivromanen ”Hem” – en episk hyllning till öriket.
Erlandsson är sedan länge bosatt på Åland, men i sin litteratur har hon hittills rört sig i sina rötters Österbotten och i den magiska värld där fantasyäventyret Legenden om ögonstenen utspelar sig. När hon nu angör Åland gör hon det med besked.
”Hem” sträcker sig från stenåldern till nutid och består av tio strandhugg i tio kvinnors liv på olika håll i öriket. Lia i 800-talets Saltvik, Karla i 1700-talets Sund, Carolin på 2000-talets Östersjö och alla andra huvudpersoner som passerar revy binds samman av havet.
Av vad det tar och ger. Och av den röda tråd som kvinnorollens skiftningar genom tiderna bildar i boken.
Om Lia får lära sig det dubbelliv som (sjö)mannens växelvisa frånvaro och närvaro innebär för den som blir kvar på land, så är Carolins förutsättningar de motsatta.
Hon är sjöfararen som jobbar vecka-vecka på färja och får leva med att vara den frånvarande familjemedlemmen. Ur sina olika utgångslägen illustrerar de ett av romanens bärande motiv: konsten att koppla känslorna på och av.
Skiftena mellan att vara emotionellt tillgänglig och emotionellt självtillräcklig kan vara kostsamma. När Tuulas man kommer från långfarten ska hon stå beredd med både hjortsteken och raffsetet, redo att sära på skinkorna.
Strategierna för att hantera växlingarna är många, men när de månader av väntan som lilla Flör lärt sig att pappas sjöresor innebär plötsligt övergår i år och mamma bara gråter är alla metoder ganska verkningslösa.
Årtalen och platserna där de olika kapitlen utspelar sig är inte slumpmässiga. Att det fanns en vikingaby i Saltvik – där Erlandsson skildrar vikingaliv – är ett dokumenterat och uppmärksammat faktum.
På Jomala står Finlands äldsta stenkyrka, och det är där Erlandsson låter kristendomen ta i land i sin roman. Berta gömmer sig och sina barn för elden på 1800-talets Kumlinge – en av de öar där svenska kungen utövade den brända jordens taktik i kampen mot ryssen.
Det är avgörande skeden och episoder i den åländska historien Erlandsson dröjer vid, men konsekvent ur ett kvinno- eller flickperspektiv.
Det är inte de åländska sjömän som togs till fånga i tyskkontrollerade hamnar efter vapenstilleståndet 1944 som kommer till tals, utan de som var kvar därhemma, i oron och ovissheten och vardagen som alltid på något sätt fortgår.
I marknadsföringen av boken heter det att Erlandsson genom sitt val av fokus berättar Ålands historia ur nya perspektiv.
Men blickar man mot den åländska litteraturhistorien är det svårt att se perspektivvalet som nytt. Sally Salminens ”Katrina”, Anni Blomqvists ”Stormskärs Maja” och historien som den förvaltas i händerna på författare som Carina Karlsson och Sonja Nordenswan utgör en stark och stolt tradition av berättande där kvinnan står i centrum.
Klassiska teman som kärlek, längtan och förlust som genomsyrar romanens novellartade kapitel. Kärnfamiljen är den återkommande utgångspunkten, påfallande oanfrätt av tid.
Tvåsamheten och bandet mellan föräldrar och barn är företeelser som ter sig lika starka oavsett om det är vikingatid är Viking Line som är spelplanen.
Stundtals hinner jag bli tveksam. Jag tänker att somt är anakronistiskt och somt uttjatat. Jag blir lite trött på allt vardagshjältemod som både ambitionen och traditionen tycks förutsätta. Alla Erlandssons personer är i för sig inte Stormskärsmajor, men de är överlevare.
Skildrade medhårs, med ett litet envist skimmer som får mig att längta efter porträtt av riktigt osympatiska och misslyckade åländska kvinnor som inte reder sig själva.
Men Erlandsson har en osviklig förmåga att hitta vinklar och vändningar som gör att jag slutligen ändå ger mig hän åt berättelsen.
Vem bryr sig om den romantiska kärleken hör hemma på 800-talet då ett barn föds och växer, men aldrig utvecklas? När en mamma bär denna allt tyngre vedklabb genom tillvaron, stöttar upp honom så han ska kunna se ut över havet och finner glädjen i att han sluter handen kring en sten?
Och Erlandsson kan skriva. I ”Hem” förenar hon sinnet för konkretion och lokalfärg från Österbotten-romanerna med fantasyberättelsernas magiska skimmer.
Hon har verktygen för att göra Åland rättvisa som litteratur. Ålands historia är unik, och ett örike är som en saga i sig. Mellan hav och land, mellan avskurenhet och oändliga farleder, utspelar sig arketypiska kamper som får de mest grundläggande känslorna att framträda.
”Jag kan segla förutan vind. / Jag kan ro utan åror.” heter det i den åländska visan som står som motto för romanen. Efter att ha läst ”Hem” stiger bristen på vind och åror plötsligt fram jämte visans självtillräckliga, närmast övermänskliga jag. De omöjliga, omänskliga villkoren vid vatten blir levande och tydliga i Erlandsson hantering.
Det tillför det åländska egensinnet en ny, lite dovare ton. Bakom självtillräckligheten lurar ensamheten, utsattheten och sårbarheten.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.