Mats Lundberg 05.10.2023 18:33

Arkiv/Mats Lundberg

Efter 550 matcher, över hundra klubbmål och 63 A-landskamper för Finland, står Kasper ”Kappe” Hämäläinen redo att avsluta sin aktiva karriär som professionell fotbollsspelare. Ur Åboperspektiv är det få som kan matcha hans meritlista.

Eller vad sägs om fyra polska ligatitlar, två cup- dito och två FM-brons i TPS svartvita tröja. Utöver det har han försvarat landets färger både på VM-nivå för 17-åringar och i ett U21-EM-slutspel.

– Då jag nu kan reflektera vad jag varit med om i över 30 år sen jag började spela, slås jag av att det är ganska mycket. Något har jag gjort rätt och jag måste erkänna att jag blev tagen av alla hyllningar jag fick när jag avtackades av klubben i måndags då vi mötte Ekenäs.

Johan Backas

Hämäläinen fick stående ovationer av publiken i Kuppis både före och efter matchen. Applådåskorna ekade länge också då han byttes ut strax innan slutvisslingen. Visste man inte om resultatet, 1–3 till EIF, hade man utan vidare trott att TPS vunnit och att ”Kappe” avgjort.

– Det var mycket känslosamt och mycket grejer for genom huvet. Så många mänskor som kommit och härligt att också ha hela släkten på plats. Mina barn var med mig då jag gick in till match.

Trots att det officiellt var hans avskedsföreställning hoppas han att det blir åtminstone en hemmamatch till. På lördag avslutar TPS fortsättningsserien mot MP i S:t Michel och blir det tre poäng där åtnjuter laget hemmafavör i första kvalomgången.

– Fortfarande finns det mycket kvar att spela om och jag hoppas förstås på ett bra slut för vår del. Fast det gått knackigt på sistone har vi inte gett upp hoppet om att avsluta säsongen med att kvala om en ligaplats.

Kasper Hämäläinen började spela fotboll i MaPS redan som femåring. Hans första tränare hette Jouni Aaltonen.

– Vi var 10–12 spelare och vi klarade oss bra. På den tiden var det bara kul, allvaret kom in i bilden först senare. Jag följde med min storebror Jesse, vi hade inte ens tillräckligt många spelare för ett eget lag. Fram till jag var tolv spelade jag också ishockey, men då storklubbarna i Åbo började höra av sig var jag tvungen att välja.

Hämäläinen gick först till FC Inter och därefter som 15-åring till TPS. Ligadebuten i herrlaget skedde med ett inhopp i en match mot FC Jokerit 28 september 2003.

– På sommaren hade jag spelat hemma-VM för 17-åringar och klarat rätt bra. Jag trodde att karriären skulle gå spikrakt uppåt men våren därpå bröt jag skenbenet, vilket ledde till att jag stampade på stället i två år.

Först 2007 var han på allvar tillbaka. Fysiskt var han i bättre skick än någonsin och 2009 gjorde han sin bästa och – skulle det visa sig – sista säsong i den finländska ligan. Djurgården hörde av sig och 2010 gick flyttlasset till Stockholm och det första utlandsäventyret.

– U21-EM i Sverige 2009 gjorde säkert sitt till att Djurgården fick upp ögonen för mig. Även om jag inte tycker att jag gjorde nån bra turnering.

Det var en riktig finländsk invasion i Djurgården samma år som han flyttade. Från tidigare spelade redan Daniel Sjöholm där, nu fick han förutom Hämäläinen sällskap av Jani Lyyski, Joona Toivio och Joel Perovuo.

Det blev tre roliga om än ganska turbulenta år i Djurgården. Laget var inte på topp medan Kasper var där och höll sig på nedre halvan i den allsvenska tabellen. Småningom kände han att han behövde en förändring. Men då den väl kom gjorde den det från oväntat håll.

– Inte hade jag tippat att Polen och Lech Poznan skulle bli min nästa klubbadress. Men ödet förde mig dit och jag fick stifta bekantskap med en helt vild fotbollskultur än den jag tidigare varit van vid. I vissa matcher var det över 40 000 på läktarna och det var något nytt för en kille från Åbo.

Fotbollsmässigt blev det tre mycket givande och framgångsrika år för klubben och Hämäläinen personligen. Tiden i Poznan kröntes med ligatiteln 2015 som kom med en poängs marginal ner till ärkefienden Legia Warszawa. ”Kappe”, då 29 år gammal, hade stor andel i guldet med sina totalt 13 mål och 7 assist.

Mats Lundberg

I januari 2016 sökte han nya utmaningar och gjorde sig i Poznananhängarnas ögon skyldig till dödssynden att skriva på för rivalen Legia. Några riktigt stormiga månader, inte sällan med otäcka inslag, följde i övergångens spår.

– Jag var förberedd att det skulle väcka känslor för att inte säga vrede, men inte hade jag räknat med att hatkampanjerna skulle pågå i ett halvt år. Det var upphängda dockor som föreställde mig och mina gamla matchtröjor brändes. Det publicerades också bilder på en vandaliserad bil men den var inte min.

– Första gången vi skulle spela i Poznan efter min flytt ville inte Legia att jag skulle följa med. De menade att de inte kunde garantera min säkerhet. Jag ville ändå spela och lösningen blev att jag inte åkte med laget utan att jag inkognito smugglades in i Poznan i en vanlig personbil.

Småningom lugnade situationen ner sig och Hämäläinen kunde spela mot sin förra klubb utan specialarrangemang. Säsongen 2016–17 hade han rentav fräckheten att avgöra två matcher mot Poznan på övertid i andra halvlek.

Johan Backas

Han spelade för Legia i tre och en halv säsong och blev ligamästare under de tre första. Kulmen blev att laget kvalade in till Champions League hösten 2016.

– Min speltid var begränsad men jag gjorde ändå ett inhopp då vi besegrade Sporting hemma i sista matchen. Bara att vara med och lyssna på hymnen från planen var en dröm som gick i uppfyllelse.

Sista anhalt innan flytten tillbaka till Åbo sommaren 2021 blev Tjeckien och FK Jablonec. Klubben hävdade sig väl i Fortuna Liga men Kaspers speltid var allt annat än generös.

– Tjeckien är ett vackert land och jag träffade fina mänskor men som helhet var inte tiden där särskilt lyckad. Coronan härjade och vi höll oss mest för oss själva i Liberec där vi bodde. Beslutet att flytta hem igen mognade under min andra säsong där. Det var dags att avrunda i TPS medan jag ännu hade något kvar att ge.

Mats Lundberg

Mats Lundberg
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln