Stefan Holmström 31.12.2019 05:00

Den här tiden på året lider många av att dygnets ljusa timmar är väldigt få. Somliga hoppas på snöfall och att gnistrande vita drivor skulle göra miljön ljusare, andra upplever att inte ens det hjälper.
Det blir inte heller så mycket bättre med konstgjort ljus, för det blir lätt sådant som kan upplevas som ljusförorening. Överflödig eller ineffektiv belysning är lika deprimerande, rentav störande.
I de flesta stadsmiljöer förstärks känslan av att det inte ens skulle räcka med mer ljus, då den bebyggda miljöns färger verkar finnas inom ett mycket smalt spektrum: det finns massor av nyanser i tristgrått och smutsbrunt – och i kombination med svart.
Det går inte att undvika tanken: planeras urbana miljöer med färger som ska ha en passiverande, deprimerande effekt?
Det är ju inte så att stadsmiljön förr var likadan, tvärtom. Många gamla stenhus hade klara pastellfärger och de färgpigment som kan hittas på 1800-tals trähus är ofta så starka att de är svåra att hitta som alternativ i de moderna kataloghusens broschyrer.
Uppfattningen om det färglösa förr har säkert också en koppling till hur alla svartvita fotografier och filmer har fått oss att tro att människor förr levde i en väldigt färgfattig värld.
Det är ändå strunt. Den som sett bilder av exempelvis den ryska fotografen Sergej Prokudin-Gorskij, som också besökte Finland, vet att alla färger så att säga var uppfunna redan då. National Geographics arkiv med färgfotografier från 1920-talet avslöjar också en värld som verkar ha mycket mer färger än vår.
Det är lite som med den gamla myten om att alla bilar (särskilt T-Fordar) var svarta förr – ändå hade många bilar på 1920–talets chockrosa, knallgula och neongröna detaljer. Den urbana miljön var allt annat än dämpad för hundra år sedan, också i Finland.
Det finns också några färgfilmer från 1930-talets Finland som visar upp stadsmiljöer med många nyanser. Det är knappast fel att att säga att våra gamla svartvita bilder i det här hänseendet faktiskt är en slags historieförvrängning.
Frågan är om det inte är vi som lever i det senaste dryga århundradets färgfattigaste epok?
Det handlar såklart om en väldigt långvarig utveckling, inget som bara har hänt nu. Och visst finns det färg också idag, ställvis. Där som arkitekter och byggbolag har fått friare händer med mer färger – kaboom! – blir det sedan en sådan kontrast att det är svårt att ta in alla sinnesintryck.
Att plötsligt börja bygga nygammalt i en nostalgisk färgskala och med gamla former är inte heller en garanti för att det blir bra. Det sydsvenska bostadsområdet Jakriborg, nära Lund, är ett bra avskräckande exempel. Hela området är byggt i en förindustriell stil, inspirerad av det som kallas nyurbanism, en reaktion mot nutida byggpraxis.
Efter byggstarten gick det bara några år innan Jakriborgnyheterna handlade om försummat underhåll, fuktskador, översvämningar och brister i den yttre miljön.
Ett visst nytänk i gammal anda kunde vi väl ändå ha? Här är det intressant att notera vem som i år fick Finlands arkitektförbund SAFA:s Otto Iivari Meurman-pris. Priset, vars syfte är att sporra intresset för samhälls- och stadsplanering, gick till Kaj Nyman.
Nyman, pensionerad sedan länge, var nämligen känd som en stark kritiker av det mesta som byggdes då han var planchef i Vanda på 1970-talet. Han blev till slut så sur att han öppet skällde ut byggbolag, arkitekter och hela arkitektförbundet. Sedan lämnade han huvudstadsregionen.
Och nu fick han alltså pris.
Det kanske intressantaste är hur Nyman betonade betydelsen av att människan är en biologisk varelse och att stadsmiljöer därför borde planeras så att de respekterar vårt arttypiska beteende och skapar behagliga impulser för våra sinnen.
”Arkitekturen är till för dem för använder sig av den, inte för dem som planerar den”, sade Nyman i tidningen Kaleva då han gick i pension från Uleåborgs universitet.
Intresset för att ta i bruk andra nyanser än de grå-brun-svarta – eller ta tillvara ett formspråk som kanske inte uppfattas som nutid – finns och syns varstans i Centraleuropa. Arkitekten och forskaren Kati Winterhalter, som har studerat hur färger används i stadsmiljöer, tror att pendeln nu är på väg bort från det färgfattigas ytterlighet (Yle, 16.3.2017).
”Det senaste 30 åren har lite uppmärksamhet fästs på färger”, säger Winterhalter, som tror att framtiden blir mer färggrann.
En beställning på fler färger i urbana miljöer ska såklart inte betyda en kritiklös tidsresa till det förra tjugotalet. Däremot får vi inte glömma Nymans tanke om att den urbana miljön ska beakta att användarna är biologiska varelser – och biologiska varelser trivs rimligtvis i en miljö som innehåller färger.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln