Kampanjer behövs för att vi är trångsynta
Basketspelarna Awak Kuier och Shawn Huff, fotbollsspelarna Linda Sällström och Tim Sparv, friidrottaren Senni Salminen, ishockeyspelaren Aapeli Räsänen, konståkaren Kiira Korpi och paraidrottaren Amanda Kotaja.
Deras gemensamma nämnare är att de är framgångsrika finländska idrottare. Men den aktuella, gemensamma nämnaren är att de är ambassadörer i kampanjen ”Krossa inte idrotten”. En kampanj vars huvudbudskap är att motverka sexuella trakasserier i idrotten.
Fotbollsspelaren Sällström och tyngdlyftaren Anni Vuohenjoki har tidigare gjort gemensam sak i den transdebatt som väcktes efter sommarens OS.
Även de har en annan gemensam nämnare än idrottsliga framgångar – båda studerar till läkare.
I en Yle-artikel uppmuntrar de oss finländare i allmänhet och idrottsaktiva i synnerhet till att vårda språket, inte låta fördomarna florera och gro, ta reda på fakta.
Debatten då tog avstamp i Laurel Hubbards fall, hon som tävlade för Nya Zeeland i Tokyo. Hon blev den första transkvinnan som tävlade på OS-nivå i tyngdlyftning.
Den debatten handlar om idrottarnas testosteronnivåer, eller om hur man ska klassificera vem som tävlar som kvinna eller man.
Internationellt har nya regler utlovats nästa år, om man lyckas komma överens. Det är minsann ingen svartvit debatt.
Men den debatten är inte avstampen till den nu påbörjade kampanjen. I varje fall inte enbart den.
Som minoritet inom minoriteterna ingår transpersonerna i den kampanj som nu har börjat. Även de – liksom alla sexuella minoriteter – skulle må bättre om vi inte alls behövde den här kampanjen, om inte alls kombinationen sexuella minoriteter och idrott skapade egna rubriker.
Trestegshopparen Senni Salminen är lesbisk och en av dem som vittnar om att kampanjen är av nöden. Hon berättade sin historia först på sitt eget Instagram-konto, sedan för Ilta-Sanomat, i maj 2021, nu återges den i Hbl.
Poängen är att hon länge ruvade på sin hemlighet, inte vågade berätta om sin sexuella läggning och sin flickvän ens för tränaren. När hon slutligen gjorde det, och hans reaktion var så positiv, släppte ångesten.
Hon började må bättre och resultaten sköt i höjden, eller för hennes del i längden.
Hur man mår psykiskt går hand i hand med det fysiska och vice versa, vill Salminen påminna om. Det borde inte vara någon nyhet.
Men det finns en poäng med hennes berättelse som är jobbig för idrotts-Finland. Hon visar hur familjen stödde henne, hur vännerna stödde, men ändå vågade hon inte berätta om sin flickvän för idrottsvärlden – för det var i den världen hon upplevde de starkaste fördomarna.
Är det någonting inbyggt i vår uppfattning om vad som föder framgång i idrott som har gått snett?
Ska stjärnspelaren i hockeyrinken, på fotbollsplanen eller idrottsarenan vara den vältränade, muskulösa mannen med macho-stuk?
Ändå stjärnspelaren i hockeyrinken, på fotbollsplanen eller gymnasten, när det är en kvinna? Vill vi se en trådsmal eller en muskulös dam? Ska det vara snyggt flätat hår eller duger kortklippt, ska det vara välpolerade naglar som tv-kameran kan zooma in och hur mycket får synas av tatueringen vid den tajta tröjans urringning?
Vi kanske märker att vi alla är mer eller mindre trångsynta. Vi kan tycka att det är okay att mannen bär örhänge, armband men inte att han målat naglarna. Vi kan tycka att trestegshopparen må vara lesbisk men inte att hon ska göra något väsen av det, absolut inte pussa flickvännen framför tv-kameran.
Det ska hon få göra hur mycket hon vill – vi har ingenting med andras sexuella läggning att göra – men den dag tv-kameran inte tycker det är något speciellt har vi tagit ett längre steg. Det är då kampanjer som denna inte behövs.
När ska idrotts-Finland eller vi finländare överlag inse det?
Det är uttryckligen vår trångsynthet som gör att kampanjen ”Krossa inte idrotten” behövs.
Elitidrottare är förebilder. Det är fantastiskt bra med förebilder som Linda Sällström eller Senni Salminen.
Men lika viktiga är sådana som Tim Sparv eller Shawn Huff – de visar att respekten för sexuella rättigheter är respekt för mänskliga rättigheter.
Transhöjdhopparen Jade Nyström berättade i Sportliv tidigare i höst om hur motståndarna inte ens viskade, de önskade varandra högt lycka till, ”bara inte Jade vinner”. Hon vann ändå. Hon är stark, mentalt stark.
Alla är inte det. Långt ifrån alla som tillhör sexuella minoriteter vågar vara det öppet.
Om idrottsvärldens miljöer är speciellt inskränkta är det att beklaga – förutom de som lider av raljerande tongångar och fåniga skämt blir själva idrotten en förlorare.
I somras skapade NHL-debutanten Luke Prokop rubriker, genom att bli den första öppet homosexuella hockeyspelaren med NHL-kontrakt. Enligt Aftonbladet (som citerar Athletic) låter det som om han hade samma upplevelse som Salminen, när han berättade för tränaren.
”När jag tänker på känslan av att vara fri, det är det närmaste jag har kommit”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.