Krister Lindberg 04.05.2023 16:00

”Låt älven leva” av norske Ole Giæver bygger på verkliga händelser; 1978 beslutade Stortinget i Norge att bygga en damm i Alta, i Sápmi. Vattenkraft. En hel by inklusive kyrkan kommer att översvämmas.

De flesta byborna har gett upp, sålt sina renar och hemman. Ungdomen protesterar och demonstranter kommer ända från Oslo. Hungerstrejkar på allvar. Blir bortburna av tusen poliser.

I berättelsens centrum står en ung lärarinna (Ella Marie Hætta Isaksen). Hon har tills nu förnekat sin etnicitet: ”Jag vill inte vara same!”

Hon dras in i händelserna och är en ny människa med stark identitet när filmen slutar, lite för tidigt. En epilog som berättar vad som hände sedan hade varit på plats.

Den sanna berättelsen är dagsaktuell. Kampen för de samiska rättigheterna och mot rasism fortsätter. Med stolthet och solidaritet.

”Ellos eatnu – Låt älven leva” är skriven och regisserad med stor kunskap och skicklighet. Ole Giæver visar hur det verkligen var och undviker onödig sentimentalitet, eller melodram.

Allt tragiskt i berättelsen är dramaturgiskt berättigat och personerna är trovärdiga. Filmen och karaktärerna växer. Giæver vet vad han berättar om, och hur.

Ändå känns det lite som en redovisning; lite mera engagemang? Inte hos karaktärerna men hos filmklipparen?

Pressbild

”Love again” är inte en romantisk komedi. ”Love again” är ett romantiskt drama. Redigerat: ett romantiskt dravel. Enda meningen med filmen är att lyfta fram Céline Dion.

Filmen handlar om en barnboksförfattare (Priyanka Chopra Jonas) vars älskade man blir dödad av en rattfyllerist. Efter två år fortsätter hon sörja och fortsätter skicka sms till den avlidne. Vars telefon fått ny användare (Sam Heughan) som konfunderad läser kärleksförklaringarna.

Och så träffas de två via omständigheter och så blir de kära och så framgår det att han läst hennes sms och så kommer Céline Dion och reder upp fnurrorna och så lever alla lyckliga, också Céline Dion som får framföra flera av sina nya låtar.

Pressbild

En kvinna i sextioårsåldern bor år 1973 ensam på en avlägsen ö vid kusten till Cornwall. Ett aggregat förser henne vid behov med elektricitet. Förnödenheter som te fraktas till holmen, som på 1800-talet varit en gruva, om vädret tillåter. En knastrande kommunikationsradio.

Den ensamma kvinnan (Mary Woodvine) arbetar som frivillig och håller koll på temperaturen. Och eventuella förändringar i flora och fauna. Samma rutiner dag ut och dag in. En kvinna många måsar.

”Enys Men” av Mark Jenkin sägs vara en folk skräckfilm. Folk nog men ingen skräck. Minnesbilder blixtrar till men de skräms inte. Stämningen kanske.

Filmen är ett formexperiment. Ett smart och lyckat sådant.

Vi börjar begripa meningen med det hela efteråt. Filmen är exakt som om den vore gjord 1973. Exakt. Filmad på 16mm film från sjuttiotalet, med zoomningar och panoreringar och närbilder på det ena och det andra.

Estetik à la sjuttiotalet (då det gjordes många dokumentärer eller längre konstnärliga kortfilmer som såg exakt ut som ”Enys Men” och som få orkade titta på …). En metafysisk resa, säger marknadsföraren.

Krister Lindberg

Dela artikeln