"Kalhyggen borde diskuteras nu"
Kritisk. Panu Kunttu tycker att staten i sina skogsskötselmål borde beakta det staten själv har konstataerat, att 800 skogslevande arter är hotade. Då är det inte optimalt att fortsätta med kalhyggen. Foto: Magnus Östman
Hur kom det sig att skogsskötsel via kalhyggen blev så dominerande i Finland?
Det har Dalsbruksbon Panu Kunttu fördjupat sig i. Han är WWF Finlands skogsexpert, agronomie- och forstdoktor, och har i 20 år noga följt med skogspolitiken. Ingenstans har han träffat på en grundlig genomgång av alla de beslut som sedan 1900-talets början har format vår skogspolicy.
Alltså gjorde han själv genomgången, och publicerade den för en vecka sedan i Elonkehä-tidningen (4/2017).
– Att det mesta av Finlands skogsförnyelse fortfarande görs via kalhyggen, det är något som faktiskt borde diskuteras nu, inte skjutas på framtiden. Vi måste få mera kontinuitetsskogsbruk, det vill säga hyggesfritt skogsbruk, anser Kunttu.
Det betyder huggningsluckor på högst 0,3 hektar, att de stora träd som kan bli stock tas bort ungefär vart 20:e år, att undervegetationen inte förstörs, att träd i olika ålder finns, och att marken inte öppnas genom markberedning.
Någon markberedning behövs inte, lika lite som skogsägaren behöver satsa pengar på plantor, eftersom föryngringen sker naturligt i kontinuitetsskogsbruk.
– Tyvärr är skogsindustrin ännu på den nivån att man mest använder cellulosa, så merparten av det som tas ut från skogen blir cellulosa. Om Finland stegvis gick över till kontinuitetsskogsbruk skulle det ge skogsägarna 15 procent mera inkomster, och inte bli utsläpp av koldioxid i samband med markberedning.
Mera kol har samlats i marken än i träden så all markberedning borde övervägas noga. Stubbar borde inte alls brytas upp.
Kunttu får ofta frågor av privata skogsägare om de måste följa lokala skogsrådgivares anvisningar om att kalhugga.
– För det mesta gör skogsägarna som skogsvårdsföreningarna säger. Men sedan en lagändring 2015 behöver man inte lyda. Ända tills dess var det tvång att höra till en skogsvårdsförening och oftast att göra som den sade. Bara Finland hade en sådan lag, det är helt unikt i världen. Dessutom kan tilläggas att kalhyggen är förbjudna i flera europeiska länder. Så Finland har nog en väldigt speciell historia i frågan om skogsskötsel, anser Kunttu.
Han önskar att Finlands regering av i dag skulle tänka lite annorlunda – men Sipiläs regering har godkänt målet att öka avverkningarna 20 procent.
Vad blev du mest förvånad över då du gick genom Finlands 100 år av skogsskötselbeslut?
– Mest chockerande var att se hur målmedvetet statliga organ har gått in för hårt skogsbruk med förnyelse via kalhyggen. Först 1970-talets högljudda protester gav en ändring. Ännu på 1980-talet ställdes privata skogsägare inför rätta om de inte gjorde som skogsvårdsmyndigheterna ville, säger Panu Kunttu.
Du bor på Kimitoön, vad säger du om skogsskötseln på ön?
– Jag hoppas att största skogsägaren Konstsamfundet tar en mjukare linje. Samfundets cirka 30 hektar stora kalhygge vid Hammarsboda – som gjordes för några år sedan – är det största sammanhängande kalhygge jag har sett i södra Finland. Vidare kunde öns kommun och församling föregå med gott exempel och helt sluta kalhugga.
ÅU frågade Kimitonejdens skogsvårdsförening och verksamhetsledare Pontus Enestam vad de 560 medlemmarna föredrar.
-Bara en medlem har velat ha kontinuitetsskogsbruk. De andra vill veta vad de ekonomiskt kan få ur skogen, och vill sköta den på traditionellt vis med föryngring via kalavverkning, säger han.
En väsentlig faktor är granrötan som sprids via rotkontakt och finns kvar i jorden i 40 år. Det betyder att man har röta också i unga granar i fall man genom plockhuggning tar bara de stora träden och låter de mindre fortsätta växa.
– Enda som hjälper mot granröta är att hugga ner hela beståendet och sedan plantera ett annat trädslag, björk eller tall, säger Enestam.
– Om man har säg 100 hektar tallskog på mager mark, då kan man tänka sig kontinuitetsskogsbruk eller plockhuggning, alltså att man vart tionde år tar de största träden. Tall ruttnar inte och dör inte av att man kör över rötterna.
Enestam tillägger att skogsvårdsföreningen ger råd, skogsägarna är de som fattar besluten.
– Så har det alltid varit, föreningarna har gett råd, men inom ramen för gällande skogslag. Skogscentralerna har man däremot varit tvungen att lyda.
Vad anser du om dagens skogslag?
– Släpphänt gällande förnyelsen. Det krävs inte uppföljning av om nyplanteringar faktiskt har blivit gjorda.
ÅU frågade också Konstsamfundet vad som är på gång där. Svaret är att flera plockhuggningar har genomförts, och snart blir det plockhuggning i östra Dalsbruk, vid den så kallade Spökbacken.
– Där har vi sedan i somras haft skyltar uppe om att åtgärden planeras. Vi vet att de här skogarna används som närrekreationsområde för Dalsbruk men vi ska inte kalhugga, vi tar bara de största träden och gör några öppningar. Sedan får de små plantor och ungträd som finns där fortsätta att växa, säger skogsbruksingenjör Siv Vesterlund-Karlsson, samfundets skogsförman sedan i våras.
Hon tillägger att det finns en hel del metoder att använda för att föryngra och förnya skog, men vad som väljs är alltid beroende av platsen och skogsägarens behov.
Konstsamfundet har cira 6.500 hektar skog på Kimitoön.
Två sätt att sköta skogen. Kontinuitetsskogsbruk (hyggesfritt skogsbruk) t.v. och kalhygge t.h. Foto: Panu Kunttu
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.