Kaffe eller te
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ni minns pratleken som börjar ”Jag tycker om kaffe, men inte T”. Tycker om äpplen men inte skrottar, buss men inte taxi. Den som inte fattar får leka längst och har roligast, påhejad av dem som ”vunnit” och fallit bort.
Mitt hamsterkaffe börjar vara slut så jag funderar jag på att styra över till te. Det är jag inte ensam om, många tycker att kaffet börjar bli för dyrt. Eller så slipar man av missnöjet och köper ändå. Koffeinet håller Finland igång.
Kaffesortimentet handlar mest om ljust och mörkt. Men vissa märken har börjat med beskrivningar som påminner om viners: En distinkt ton av mull med antydning av tjärad ankartross… Nästan så. Jag är så tallåt att jag kunde dricka sånt och tycka om det.
I boken ”Kaffe”, som är tänkt som coffee table book men har mycket fakta, serverar författarparet Kaari Utrio och Kai Linnilä finsk kaffehistoria i ett nötskal. Där är Åbo i framkant. På 1780-talet fanns här fyra kaffehus. Åbo var en stor importhamn och det mesta av Finlands kaffe kom över Åbo.
Kaffet har omgetts av restriktioner och rekommendationer. Utom koffeinet är det motstridigheterna som gjort kaffet attraktivt. Nykterhetsföreningarna var för kaffe, det skulle konkurrera ut spriten. Kyrkkaffe är rutin i dag, men det finns vissa religiösa kretsar som varit emot stimulerande drycker.
Under krigsåren mixtrade man med surrogat, vet man inget annat om kriget vet man det. Fredshösten 1945 lanserades en förpackning med kaffe, bitsocker och fyra askar Työmies enkom för skogsarbetare, som fick köpa den för 400 mk. Det, och mycket annat lär jag mig i kaffeboken, utgiven 2010.
Men nu ska jag börja med te. Tesortimentet är mer polariserat än kaffet. Tepåsesamlingarna i caféer, som annars ser helt anständiga ut, brukar vara gräsliga. Men i vissa teaffärer känner man sig som kusinen från landet.
I min vanliga bod står en rakryggad förpackning te med samma namn som ett brittiskt landskap. Det känner jag igen, också från en deckarserie. Det tar jag.
Kina, Indien och Sri Lanka är ledande teproducenter, men tedrickningen representeras av britter. Historien har svar på varför.
Teet är livlinan i alla berättelser från Storbritannien. Min vän sjökaptenen berättade i sin tur att hans engelskspråkiga manual i första hjälpen till sjöss föreskrev ”en kopp starkt, sött te”, ifall andra resurser inte räckte till. Hjälpte inte det vägledde det sista kapitlet i hur man till havs ”viger kroppen till gravens ro”.
Första klunken av mitt nya te kastar mig tillbaka till 1900-talet, då unga människor, bland dem jag, interrailade fram och tillbaka i Europa enligt hugskottens metodik, det var underbart.
Det smakar precis som på bondgården i byn Churhill, där vi damp ner för att sonen i huset klottrat ner adressen på en papperslapp när vi spelade kort med honom på ett vandrarhem långt därifrån.
Vad jag minns var det jag och pappan i huset som alltid tog te, de andra drack kaffe. Mr. Spiller var också mäkta road av konversationen. Han slog sig på knäna och härmade mina artighetsfraser, de jag tog till när jag inte hängde med i hans ganska breda dialekt.
Jag hade gått ut skolan med berömligt i engelska och undervisningen fokuserade på grammatisk korrekthet och elegant uttal. Mr. Spiller tyckte det var ofattbart komiskt att en spinkig person från ungefär ingenstans dök upp i hans kök och pratade som en bok.
Det hade han ju rätt i, jag tyckte samma, fast lite röd om kinderna av ansträngningen. Nu tror jag språklärare lär ut hur man säger ”VA?!” och pratar som en normal människa.
Teet är som Mr. Spiller, helt oinställsamt, gör mig glad. Det doftar hö och rostig spade och lite fårull, tycker jag.
Och nu tar jag en kopp till.
Här hittar du fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.