Eran då sexuella trakasserier och våldtäkter är ett icke-ärende för samfundets stöttepelare börjar vara slut
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
På höstens läslista fanns ”Klubben” av Matilda Gustavsson, samma journalist som skrev om kulturprofilens framfart i DN i november 2017, och fick motta Stora journalistpriset för det följande år i kategorin ”Årets avslöjande”.
Ironiskt nog fanns redan en artikel med ett par decennier på nacken om samma missförhållande. Det fanns också ett brev från en utsatt kvinna till Svenska Akademien; det viftades bort. Det kom man undan med då.
Man kan läsa ”Klubben”, som handlar om hur artikeln som fick såna konsekvenser för Svenska Akademien kom till, som en thriller. Man kan läsa den för att få fart på sina indignationskörtlar om man är lagd åt indignationshållet.
Det svåraste är att hålla huvudet kallt. Matilda Gustavsson klarar det. Jag läser hennes bok som ett bevis på vad grävande journalistik kan göra. Och hur den gör det. Att skriva om detta krävde tid, alla uppgifter som publicerades backades upp med noggrann dokumentation. Den grävande hade redaktionens och tidningens fulla stöd.
Artikeln hade inte varit möjlig utan #metoo – och utan oberoende press. De som – också utan att själva vara kulturprofilen – kände sig utpekade kallade publiceringen för konspiration, sa att personer på tidningen hade en egen agenda, något eget att vinna.
En betecknande detalj är att vissa inte såg ut att tro att Matilda Gustavsson kunde göra något omstörtande. De såg en tjej bara, som man kunde låta hållas, som skulle kunna stoppas eller tillrättavisas.
Vi som bor här noterar att Matilda Gustavsson tillhör samma generation som de vid det här laget sönderfotograferade partiledarna/ministrarna i Finland. Den som inte trodde att trettioåriga kvinnor har intelligens och ambition och professionalitet nog att förändra samhället har fått ett förvånat uppvaknande.
Ödesstunden för Svenska Akademien var då dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius offentligt försäkrade att man trodde på vittnesmålen i artikeln. Något måste göras då, man kunde inte bara sitta kvar och rulla tummarna.
Men ur SA:s strikta synvinkel var det Jean-Claude Arnault som informationsläcka och mottagare av rundhänta penningbidrag som var det avgörande. Skyldig blev då också hans hustru (delägare i klubben Arnault drev), ledamot på stol nummer 18, den plats som Tua Forsström sedan fick. Skyldig blev Akademien som helhet. Det hela är trassligt på ett slags rätlinjigt sätt som påminner om en grekisk tragedi.
Men som den skickliga journalist hon är visar Matilda Gustavsson att Sara Danius och Sara Stridsbergs uttåg ur Akademien också kan ses som en seger. Det kunde se ut som om de direkt eller indirekt fick sparken, men de valde sida mot maktfullkomligheten. De kunde stiga av och göra andra saker. Kanske just det var den största skymfen mot traditionen.
Boken tar också våldtäktsdiskussionen till en tydligare nivå. Våld i en sexuell situation är alltid ett brott, oberoende om allt startade i ömsesidighet. I en tid när kvinnor får ha egen vilja och eget initiativ i sex är en ny tydlighet nödvändig. De flesta börjar veta det nu.
När det är tid att lämna tillbaka boken, beställd av många på bibban, tänker jag på att en era börjar vara slut. Eran då sexuella trakasserier och våldtäkter är ett icke-ärende för samfundets stöttepelare, då allt kring det fått vara ett vitt brus, för att det gynnat dem som styrt diskussionen.
Världen är för all del inte ren och fin och uppstädad bara för att ”Klubben” blev skriven och för att förövare åtalas och döms. Men för tillfället är den något klarare.
Signaturen ACS återkommer i ÅU varje onsdag.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.