K som i ”K”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läser man ”Klubben” av Matilda Gustavsson, om hur den avgörande artikeln om Jean-Claude Arnault och Svenska Akademien kom till, kan man också läsa ”K”, som är skriven av Katarina Frostenson. Jag vill göra det.
Alla k:na har citerats många gånger redan, ofta i den ordning författaren själv summerar dem: kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, känslor, konst, kultur, kabal (som betyder komplott), kärlek.
”K” syftar också på Kafka och ”Processen” där det finns en godtyckligt anklagad K.
Och ”K” syftar på Katarina, som betyder ”Den rena”, det sägs ett par gånger. ”K” är en dagbok från 23. november 2017 till 23 maj 2018, en skrift från landsflykten i Paris.
Frostenson tar skydd i litteraturhistoriens frändskaper, bakom andra som befunnit sig i exil: Ovidius, Almqvist, Strindberg och många fler. Hon besöker kyrkan Saint-Sulpice där Delacroixs målning av Jakobs brottning med ängeln finns, den som Strindberg beskådade för att tanka motståndskraft.
Hon har skrivit den här boken för att söka ett bättre sällskap än de som anklagar hennes man och henne själv. Hennes linje är att neka till allt. Utom till jäv.
Hon har inte meddelat om sitt delägande i klubben Forum, som Akademien beviljade rundliga understöd. ”På sin höjd”, säger hon.
Citattecken är annars flitigt i bruk av henne själv, som avståndstagande, anklagande. ”Advokatutredning”, ”journalister” – man kan höra det giftiga tonfallet. Kvinnorna som vittnat om mannens övergrepp och som beskrivits som modiga, kallar hon ”de modiga”.
Hon säger svepande att kvinnorna och DN satt igång detta för att de är avundsjuka och har sett sin chans att gå åt någon vars position de eftertraktar.
Det sista, det med avundsjukan, är attackens avgörande svaga punkt.
Brukar inte avund vara argumentet hos dem som tycker att de står över all kritik?
Eller hos dem som inte hunnit mycket längre än till första årskursens förtvivlade skolgårdsraster. Avundsjukeargumentet är svårt att bemöta också, annat än med ett lika barnsligt NÄ!
Och att gömma sig i litteraturen som författaren i ”K” är på samma gång förståeligt och falskt. Man kan granska attityder och konstellationer genom litteraturen, den duger som tröst och vägledare, inte som gömställe. Litteraturen och konsten är inget parallelluniversum där sköna själar, som inte ska dömas enligt världslig måttstock, kan lösa fribiljett.
Frostenssons arrogans är stor. Men en läsare gör ändå rätt i att leva sig in i varför boken skrevs. Att först ha varit en utvald och sen bli kastad ut i kylan, och att förhålla sig till att den närmaste blir anklagad och dömd för ett allvarligt brott, om inte det är en prövning, vad är det då?
Hennes bok kommer att vara upphovet till SÅ många krönikor, sa den journalist på Sveriges Radio som först läst ”K”. Och det finns väl nästan ingen rikssvensk tidning som inte recenserat den.
Det kan vara en del av författarens hämnd (eller ska jag nedlåtet säga ”hämnd”?). En sensitiv recensent gav också uttryck för känslan att ha blivit kapad: att hen skulle komma att säga något som läsaren i andanom kunde se att författaren K triumferande satte inom citattecken.
En annan recensent sa att boken, med sina litterära kvaliteter, är skriven för en framtid, där K och hennes man ska ses med blidare ögon.
Hur det går med det kanske vi inte får veta. Tills vidare kan man läsa boken bara i nuet. Där läser jag in hybris och förtvivlan. Och blinda fläckar, de som författaren till ”K” inte vidgår att hon har. Men det är i trakterna av dem som man kan känna med henne.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.