Halila, professor i civilrätt vid Helsingfors universitet, kritiserar den nuvarande regeringens förkärlek för statssekreterare och specialmedarbetare. Enligt Halila är det fråga om ett dolt partistöd.
– Antti Rinnes (SDP) regering har fördubblat antalet politiska medarbetare jämfört med föregående regering. Jag tolkar det som ett dolt partistöd då man inte lyckats höja de egentliga partistöden, säger Halila.
Den nuvarande regeringen har totalt 15 statssekreterare och upp till 70 specialmedarbetare då Juha Sipiläs (C) regering hade 4 statssekreterare och 42 specialmedarbetare.
Regeringen Sipiläs föregångare, Alexander Stubbs (Saml) regering,hade i sin tur 13 statssekreterare och 35 specialmedarbetare.
Samtidigt ökar kostnaderna. År 2018 kostade ministrarna, deras statssekreterare och specialmedarbetare totalt 6 miljoner euro. För nästa år har regeringen reserverat hela 11,5 miljoner för samma ändamål.
Sipiläs regering började med 14 men ökade till 17 ministrar. Rinnes regering har 19.
– Medarbetarna behövs, men partierna borde ha egna maskinerier för att sköta den politiska beredningen, säger Halila.
Enligt hans erfarenhet är medarbetarna överlag kompetenta personer, men på grund av sina politiska kopplingar blir de valda till toppjobb förbi personer som kan ha mera substanskunnande.

Två ministrar

Halila framförde sin kritik ursprungligen i en kolumn i tidskriften Lakimiesuutiset. I och med att tidskriften behandlar juridiska frågor tog han upp situationen på Justitieministeriet.
– Sipiläs regering började utan egen justitieminister, Jari Lindström (Blå) skötte jobbet vid sidan om sina andra uppdrag. Nu har vi två ministrar på Justitieministeriet, säger Halila.
Lindströms ministerportfölj delades ungefär halvvägs genom regeringsperioden och Lindström fortsatte som arbetsminister medan Antti Häkkänen (Saml) tog över jobbet som justitieminister.
I Rinnes regering har Justitieministeriet fått två ministrar, justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) och ministern för nordiskt samarbete och jämställdhet Thomas Blomqvist (SFP).
– Bakgrunden är att SFP krävde två ministerposter, men resten av regeringen var ovillig att ge partiet två tunga portföljer.

Flera medarbetare

Häkkänens ministerstab bestod av två specialmedarbetare och en statssekreterare, som han delade med sina partikamrater finansminister Petteri Orpo, undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen, inrikesminister Kai Mykkänen och utrikeshandels- och utrikesminister Anne-Mari Virolainen.
Henriksson har fyra specialmedarbetare och Blomqvist två. Dessutom har Henriksson en egen statssekreterare, något som endast statsministern hade i förra regeringen.
– Jag tycker att det är för mycket. Justitieministern borde klara sig med en specialmedarbetare, högst två. Speciellt då Justitieministeriet inte har några större projekt på gång, säger Halila.
Henriksson har kallat helhetsreformen av strafflagens kapitel om sexualbrott ministeriets största projekt. Enligt Halila är det en överdrift.
– Om de hade något av vårdreformens storlek så kunde man överväga ett större antal medarbetare.
Under föregående regering genomfördes bland annat tingsrättsreformen, som var en strukturreform som berörde hela landet. Därtill grundades Domstolsverket, som inleder sin verksamhet efter årsskiftet.

”SFP:s partikansli”

Enligt Halila har det ökade antalet ministermedarbetare orsakat en del höjda ögonbryn på Justitieministeriet.
För att få rum med alla ministrar, statssekreterare och specialmedarbetare har man tömt fjärde våningen på tjänstemän, vilket har lett till att tjänstemännen börjat referera till våningen som ”SFP:s partikansli”.
– Jag har hört det från flera personer, men jag börjar inte nämna några namn.
Ur tjänstemannaperspektiv är det tråkigt då den egna personalen har skurits ner samtidigt som ministrarnas staber bara växer, förklarar Halila.
– Man upplever att antalet politiska medarbetare är högt samtidigt som man själv har svårt att hinna med sina egna uppgifter.

Större arbetsbörda

Henriksson specialmedarbetare Otto Andersson säger att antalet specialmedarbetare beslutats på regeringsnivå och följer samma principer för alla regeringspartier.
– Partiordförandena Anna-Maja Henriksson, Li Andersson, Maria Ohisalo och Katri Kulmuni har alla fem specialmedarbetare var. Statsministern har några fler, säger Andersson per e-post.
Enligt honom är det höga antalet specialmedarbetare motiverat med tanke på regeringens funktionsduglighet. Detsamma gäller den egna specialmedarbetargruppen.
–Justitieministeriet är ett av de ministerier som bereder mest lagstiftning. Utöver att ansvara för sina egna ministerportföljer följer ministrarna Henriksson och Blomqvist också de övriga regeringspartiernas ministerier.
– Detta betyder att SFP:s ministrar har en större arbetsbörda i uppföljningen av regeringshelheten jämfört med de ministergrupper där antalet ministrar är större.

Illvilliga rykten

Andersson vill inte ta ställning till frågan om fjärde våningen. I stället hänvisar han till kanslichef Pekka Timonen.
– Beslutet om rumsfördelningen fattades innan ministrarna kom till huset. Det är min uppgift att se till att ministrarna och deras medarbetare har ändamålsenliga lokaler, säger Timonen.
Han själv, hans sekreterare och kommunikationsavdelningen på cirka åtta personer fick flytta upp en våning så att ministrarna kunde installera sig i byggnadens två ”chefsrum”. Medarbetarna placerades så nära ministrarna som möjligt.
Timonen säger att han inte hört att fjärde våningen skulle kallas ”SFP:s partikansli”.
– Jag har inte hört det och jag skulle helst inte kommentera den sortens illvilliga rykten.