Anja Kuusisto 11.12.2021 05:00

Det låter nästan klassiskt, men framför allt romantiskt, då Biti Sjögren berättar om hur hon träffade sin man.

– Det var studielivets och höstens första Hanken-sitz. Min väninna var där med sin pojkvän och då presenterade hon hans kompis, Folke Sjögren. Vi gick alltså alla på Hanken men jag kände inte igen honom.

Folke Sjögrens kommentar vid presentationen avslöjade genast ett visst intresse: ”Jag har suttit bakom dig på föreläsningarna i två veckors tid”.

När de skrattar åt minnet skriver vi 2021, de blev ett par 1961.

Biti Sjögrens berättelse om sitt liv är igen ett bevis på hur många som bär på överraskningar. Nu lär jag mig att hon är fullständigt tvåspråkig.

Växte upp i Raumo och gick skola på finska

Hon som har ett vedertaget smeknamn på finlandssvenskt manér, ett helsvenskt namn, en bakgrund med studier i Hanken, jobb på Kåren och en stor aktivitet i det finlandssvenska föreningslivet, har de facto gått stora delar av sin skoltid på finska.

– Jag föddes i Varkaus, och när jag var 4 flyttade familjen till Raumo. Jag gick i finsk folkskola där.

– I följande skolskede tyckte mamma det var för besvärligt att från Rauma Repola-området där vi bodde, ta sig till den finska skolan i Euraåminne där flicklyseet var i exil. I stället blev jag inneboende hos mormor i Åbo och gick ett och halvt år i Svenska flickskolan här.

Men den unga Biti längtade hem till föräldrar och syskon och återvände till Raumo, där hon fortsatte i finsk skola i 1,5 år. Familjefaderns jobb förde dem sedan till Hangö, så då fick Biti slutföra skollivet på svenska i alla fall.

Valde språklinje vid Hanken i Åbo

När studielinje skulle avgöras gavs det råd av olika slag till den språkintresserade unga damen. Valet föll på Hanken i Åbo där man kunde välja en språklinje och bli diplomkorrespondent.

– Det är egentligen något som jag aldrig jobbat med, säger Biti Sjögren, i dag 80 år. Efter studierna fick jag jobb på
Tidningsbokhandeln som då fanns på Universitetsgatan men sedan flyttade till Tavastgatan.

Två döttrar föddes också i familjen innan Folkes jobb 1970 förde dem till Helsingfors.

– Det blev en kort tid, ett drygt år. Vi hade familj och vänner i Åbo, det var svårt få barnvakter för flickorna och Helsingfors kändes inte som vår stad.

Tillbaka i Åbo var Biti Sjögren först arbetslös men fick snart ett vikariat på Kåren vid Åbo Akademi, och senare ett fast jobb som kanslisekreterare, något som senare bytte namn till byråsekreterare.

Största delen av arbetskarriären var på Kåren

– När en generalsekreterare sa upp sig och vi inte hittade någon ny var jag det också under tre år. Men jag ville inte söka det permanent, blev sedan byråsekreterare och jobbade på Kåren i totalt 27 år.

– Det var roligt men också besvärligt. När digitaliseringen kom igång blev jag ”utrökt”, jag var 57 år gammal och försökte hitta något nytt ett tag, men lyckades inte och satte mig sedan i ”pensionsröret”.

Det här var 1998, och Folke kan i dag intyga att det är Biti som är familjens hejare på datorer. Men händelserna då, och jobbet överlag, är inget som Biti Sjögren grubblar på.

Hon har hela livet drivits av en annan passion: rörelsen, motionen, gymnastiken. Det är i den egenskap hela halva Åbo känner henne. När och var började det, undrar jag.

– Jag har alltid tyckt om gymnastik, egentligen ville jag bli jumpalärare. Det kan inte ni från Hangö bli, sades det då jag var i den åldern, för ni har haft en så dålig gymnastiklärare i gymnasiet. Jag sökte aldrig in.

Ville jumpa med egna flickor och så föddes Palästras första barngrupper

– Gymnastiserat hade jag alltid gjort, men med barn och jobb blev det mindre tid. Så med en väninna funderade vi på att hur ska vi nu göra. Åbo Kvinnliga Gymnastikförening Palästra hade inte någon barngrupp så jag öppnade munnen.

– Sa att sänd mig på kurs så börjar jag leda en grupp, jag har två flickor hemma som också vill jumpa.

Att öppna munnen ledde också snabbt till inval i föreningens styrelse och det blev flera decennier av föreningsaktivitet som följde. Plus att grupperna som Biti ledde blev fler och fler.

– I ett skede höll jag 10 lektioner i veckan och då tyckte jag att det började bli lite för mycket.

Leder fortfarande grupper när 80-årsdagen infaller

Ännu i höst håller hon två pensionärsgrupper i veckan med sammanlagt 25 deltagare och dessutom har hon hållit en jumpatimme i veckan i det lilla höghus i Hallis där paret Sjögren har bott nu i 22 år.

– Husjumpagruppen ska jag upphöra med, och jag ska trappa ned från de övriga också men då folk protesterar och säger att vem ska då hålla våra grupper.

Orsaken till nedtrappningen är inte de jämna åren utan hälsan. Att Biti Sjögren med sitt rika gymnastikliv varit i god fysisk form hela livet är uppenbart.

– Ja, jumpan har stärkt mig, det är säkert att jag orkade igenom bröstcancer också bättre tack vare formen. Men nu vet jag inte hur det går.

Biti Sjögren har fått en annan form av cancer och påbörjar strålbehandlingen nästa vecka.

När vi talar om det brinnande intresset för gymnastiken spricker hennes ansikte igen upp i ett leende.

– Det har gett mig stor tillfredsställelse att se hur folk är nöjda och glada då de lämnar en gymnastiktimme.

– Jumpan ger stimulans, hjärnan och kroppen hålls igång och tack vare jumpan har jag fått träffa en massa människor.

Och en massa människor har fått träffa henne. Men något större firande blir det inte på 80-årsdagen.

– Jag planerar inte någonting nu, jag är glad att få fira med familjen.

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln