Julfrid och julfrihet
Den finska studenttidningen Ylioppilaslehti hade förr ett ganska skojigt upplägg på ledarsidan. Upptill fanns den egentliga ledaren, nedanför en ”motledare” (Pääkirjoitus–vastapääkirjoitus).
I denna något kortare motledare lyft tidningen upp andra argument och resonerade sig fram till en slutsats som i stort sett var den motsatta jämfört med ledarens. Läsarna kunde sedan välja vilkendera utstakningen de kunde identifiera sig med.
Den här tiden på året brukar det vara lite samma jonej-upplägg då det gäller julen.
En dag prisar en skribent allt ståhej inför jul och hur fint det är med allt pyntade och fixande – och allra finast är allt som händer under själva helgen. Nästa dag kan man i samma tidning läsa hur tungt och jobbigt det kan vara och hur folk skulle må bättre om vi (de andra) kunde dämpa och förenkla sitt spektakel. Så var det nyligen i Vasabladet.
Den 20 december skrev Michaela Esch om tesen ”more is more”: ”Jag bor i ett hus som på utsidan är överbelastat med julbelysning och som inomhus har en oändlig mängd med tomtar som just nu väntar på att bli framlagda. För att inte tala om julgranen: en Disneyversion på över 2,5 meter, fullastad med dekorationer och band.”
Esch resonerar sig fram till att det är stress och lite martyrskap som ger julstämningen.
”Till julen hör att förberedelserna inte inleds i god tid, utan det mesta ska sparas till sista minuten.”
Dagen därpå fick Vasabladets läsare en ”motkolumn”, då Cecilia Berg varnade för stress och prestationer inför konsumtionshögtiden, vars egentliga mening har kommit i skymundan.
”Perfektionen ska vi sedan också gärna dela med oss av på våra sociala medier. På Instagram och Facebook sparar vi våra minnen samtidigt som vi delar med oss av vår, delvis, förvrängda verklighet.”
Vackert dukade bord, dyra julklappar och självpeppande statusuppdateringar om den godaste kryddkakan och om hur de sista dammkornen torkats bort.
”På andra sidan skärmen sitter någon och skäms över sin bristande ork eller tomma plånbok.”
Hur man än läser de två kolumnerna – eller alla andra inlägg så här inför jul – så ska det väl plinga till i samvetet. Ibland ska man få dåligt samvete för att man är för duktig (eftersom alla inte är lika duktiga), andra gånger pinas samvetet då det verkar som om alla andra nog orkar och fixar från morgon till kväll. Som i går, då det lär ha varit en grym trängsel i Åbo centrum:
”Varför är inte jag där och trängs? Tar jag inte julen på allvar?”, grubblade säkert somliga som inte var på plats.
Så har vi det här med julklapparnas antal och pris. För en vecka sedan bidrog ÅU till den debatten med en artikel om Sara Nordlings familj, som ”klarar julklappsrumban utan dyraste trendleksakerna, den senaste elektroniken eller märkeskläder.”
Nordling grubblade över när de många julklapparna blir för många.
”Skulle det inte kännas bättre att lugnt hinna glädja sig åt varje klapp, istället för att bara slita upp nästa paket?”
Sedan kan man ju argumentera för att mycket av det som ges som julklapp är något som mottagaren verkligen behöver och ändå skulle få. Det är bara festligare att det sker på julen. Väl?
Förresten, glöm inte att reservera tid för parförhållandet!
”Så mycket tid att vara tillsammans. Är du redo? (…) Många undrar vart allt de härliga som fanns i början av parförhållandet har försvunnit,” skrev psykoterapeuten Helena Laine i sin insändare den 20 december (också den i Vasabladet, faktiskt).
Ibland rinner det härliga iväg med alkoholen, såklart. Ge barnen en nykter jul. En av den här årstidens viktigaste uppmaningar. En självklarhet för de flesta, så ibland känns det om man mässar för de redan frälsta. De som inte bryr sig, bryr sig ändå inte (eller så har de faktiskt ingen kontroll över sitt drickande). Då det gäller alkohol är det också nedslående att tänka på riksdagens alkoholdebatt och julfester. Skulle en förbudslag i riksdagen kanske vara något?
Det ligger såklart en risk i att komma med julvisdomar så här sent, dan före dopparedan. Det går inflation i ordet ”jul” de här veckorna. Nej – inte fler texter om det här, tänker säkert många. Alla argument för, mot och någonstans mitt i mellan har redan lästs och hörts, på samma sätt som inför tidigare jular.
Behovet att förklara för folk hur de ska förbereda och fira jul har blivit något av en tradition i sig självt, verkar det som.
Om man avlägsnar ordet ”jul” ur alla de ledare , kolumner och insändare som behandlar temat så handlar nästan allt om ganska allmänna livsråd: Ta det lugnare, ta hand om varandra och kom ihåg att prylar inte är allt.
Det känns också lite fel att närapå skuldbelägga alla som ser fram emot jul och gärna stressar till det hela – för sin egen skull. Varför ska deras strapatsstyrda glädje dämpas?
Måste alla livsvisdomar stämplas med ”jul” och matas ut just nu? Kanske vi överlag kunde tänka lite mindre på hur andra väljer att fira sin jul?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.