Julfilmen öser på (men hinner inte öppna julklapparna)
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En kväll när jag fryser lite reagerar jag som på 1900-talet, tänker på en kopp te och filt och tevefilm. Klickar upp programbeskrivningen på en film med julmotiv, ser en besläktad i en grannkanal. Det är mycket julfilm nu.
De liknar varandra till förblandning. Manus kunde ha skrivits av en robot, men så är inte ännu fallet, tror vi. Starten ser typiskt ut så här: ung person (gärna blond kvinna) med nån form av fnurra på jobbet eller i kärleken lämnar storstaden för att fira jul i sin gamla hemstad, som dignar under pynt och glitter och där föräldrarna står som tennsoldater vid dörren.
Julen är traditionellt lika med överflöd, men julfilmen tar det till en ny hisnande nivå. I tider av elbrist – ta inte efter!
Julfilmer, som de repriseras på förmiddagarna hela december, har också på tok för mycket dialog. Skulle ens närmaste prata på lika mycket om det triviala skulle man få lust att drämma till dem.
Hon som landat hemma springer på en gammal flamma och en länge glömd känsla börjar pyra. Man vet att det ska bli passionerat när hjältinnan mot slutet har lite mindre läppstift och börjar anses som mer naturlig än då hon anlände från storstan, NYC eller Chicago (”naturlig” borde omges citattecken, men de syns inte i allt pyntet).
Julfilmen är sista utposten för fantasin om Den rätta.
Resan hem är stapelvara i det amerikanska juldramat, men i nordiska julfilmer är man mest på promenadavstånd, eller inom räckhåll för en taxiresa. I fokus är i regel något som kräver uppmärksamhet av klanen, ett förhållande utöver det vanliga, kanske.
Då måste det bli komedi. Finns en oskriven lista på motiv som ännu inte kommit upp ur komedins första dike, till dem hör killar som är gay och ska gå på släktfest, kvinnans klimakterium och kanske tre eller fyra saker till, som måste vara skrattunderhållning innan de tål vinklas självklart seriöst.
Sen kan de bli komedi igen, på bättre villkor.
I julfilmen får man sällan eller aldrig böcker i julklapp, de representerar en långsamhet som inte vidkänns. Man hinner ju knappt öppna paketen.
Stoffet utgår från sånt vi känner igen och behöver eller drömmer om, på det sättet liknar julfilmen en valkampanj. Jag ser på julfilm som ett slags skräckfilm och minns julkalas på 1900-talet och hur jag frågade mamma varför vi måste bjuda tant X, som vi inte ens tyckte om och i vars kölvatten människor blev förnedrade och kanske grät.
Vissa filmer som räknas som julfilmer för att man firar voluminöst (som ”Fanny och Alexander”, som toppar alla listor över j-filmer hos oss) handlar i första hand om något annat.
Men som i F & A handlar julfirandet på film om klass. Julfilmerna når sällan utanför en välbeställd medelklass, det är där man tror att publiken vill vara. Man ska ha råd att köpa allt glittret, antingen man vill ha det eller inte.
Ibland har filmen ett litet hotell som håller på att gå i kånken, då gör riskkapitalisten (som är nåns frånvända pappa) en helomvändning och ger fastigheten tillbaka de ursprungliga ägarna och blir självlysande av godhet och allmän ånger.
Men småstaden som stora famnen i julfilmens mentala Amerika är svår att lita på där den dignar under julbelysning och snacksalig välvilja.
Småstäder drar slutsatser och är långsinta, människor som bor där och de som gett sig av minns allting, men på olika vis. Men man kan lära sig navigera i det och tycka om julen där, i alla fall lite.
I julfilmen får man sällan eller aldrig böcker i julklapp, de representerar en långsamhet som inte vidkänns. Man hinner ju knappt öppna paketen.
Men en gång under en riktig jul i närheten av en småstad fick jag i julklapp en bok av Irmelin Sandman-Lilius, vars långa författarskap nyss återigen blev förnämt prisbelönt. Läser sagan om Kung Tulle om igen och värms av minnet. Ett kapitel heter ”Julen”.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.