Ann-Christine Snickars 02.03.2024 11:00

Pepe Hakalas första helaftonspjäs ”144 tuntia” sattes upp för fem år sen av studentteatern Qme i Raumo, fick beröm, inte minst för att den hade bra manus. Det handlade om tre generationers män som pjäsen följde så länge titeln avslöjar, det blir sex dygn.

En del av samma motiv, manlighet, socialisation, konservativa roller som ett fängelse, tangeras i ”Jotain hiihdosta” (Något om skidåkning), som ges i mars på Stadsteaterns Sopukkascen. En dröm har varit att få sätta upp pjäsen på Stadsteatern, säger Hakala i programbladet.

Pjäsen existerade redan 2017 i mindre format, som Hakalas slutarbete för teaterdiplom i Turun klassinen lukio. Teater har efter det varit Hakalas område, han har bland annat studerat skådespeleri i London. Nu regisserar han själv ”Jotain hiihdosta”.

Något om motivet: idrottsgrenar som involverar skidor har alltid tagits på djupt allvar i Finland. Det har varit nästan som en religion. Det har gått att skoja med ibland, men inte riktigt hur som helst. Krossar man hjältehistorierna gör man ödesdigert intrång i den finska mannens själsliv.

I pjäsens centrum är Veijo, vars liv handlar om skidor, att åka skidor, sälja skidor, vara ett med skidåkningens historia. Handlingen utspelas på olika tidplan, dels under Veijos uppväxt, dels med Veijo som äldre med en dotter som blivit vuxen.

En brytpunkt är stunden när hon tar hem sin pojkvän på besök. Säg för allt i världen inte att du håller på med hockey, varnar hon. Fadern granskar sin svärson-to-be. Det kan finnas en massa passiv aggressivitet vid ett vanligt kaffebord. Men publiken måste kunna koderna för gapskratta efter en oskyldig replik som ”Ta en skorpa!”

Hakalas regi tar vara på sekunderna och laddar dem så att kroppsspråket ibland är snabbare än dialogen (som är snabb nog), eller går tvärt emot den. En höjdpunkt är också där pappa Veijo, Mikko Liimatainen, och pojkvännen Saku, Akseli Kouki, tar mått på varandra. De gör plankan (och intar några lika kondiskrävade positioner) medan de skriker ut namnen på stjärnor inom respektive sport.

Skidsportens kris blir Veijos generations kriser. Självbedrägeri (doping!)och hjälteideal (Mieto!) förvrider självbilden och förhoppningarna. ”Jotain hiihdosta” är en grabbig pjäs, fyra roller av sex tillhör män.

Men kvinnorollerna är inte heller bara enkelspårigt dotter (Jatta Pirinen) eller fru (Anni Suvanto), de har egen agenda och aktionsradie. Skidåkning som modell och metafor för livet är ändå ett mer renodlat mansproblem. Scenen där hustrun lämnar Veijo får såga fram och tillbaka lite väl länge, föreställningen tappar lite av sitt tempo här, men då är det Veijos förvirring som talar.

Pjäsen är grabbig på en yngre generations villkor, utan undervisande predikoton, utan dysterhet. Representanten för värsta skidfanatismen, rollfiguren Koskimies, som format pojkarnas attityder, kan också befriande skrattas åt. Samppa Heikkinen gestaltar honom med varje ansiktsmuskel i attackläge. Vänta bara, en sån man vill tala om vinterkriget – och det gör han också.

Budskapet är att Koskimiestiden är över, och det är inte bara hockeyns förtjänst, att den trängt sig in som ny nationalsport. Pjäsen har ett spår där grabbarna, barndomsvännerna Veijo och Ville, utanför allt idrottstänkande tar sina liv i egna händer.

Veijo är skräckslagen inför livet som ensamstående pappa, då säger Ville ”Jag hjälper dig” och ”Aika opettaa”, med tiden ska det gå bra. Elias Keränen som gör Ville har en ansenlig scenkarisma och är den som mest konsekvent och från första stund bär berättelsens värme – och fröet till förändring.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln