Ann-Christine Snickars 05.12.2020 10:54

”Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren” är titeln på Josefin Soncks debutroman, och omslaget som gjorts av Sanna Mander kompar det som ska komma. Orden är fördelade på några postit-lappar, som klotter man lämnar efter sig under en ältande session med sig själv.

Patrik Lundgrens namn är energiskt överstruket. Det är inte heller han som är huvudpersonen, utan Klara, som också berättar. Klara är kulturarbetare och jobbar på ett produktuonsbolag med att ragga kändisar för ett program som ska kombinera substans och skoj – det går inget vidare.

Klara har mål som ligger högre. Men i samma målbild har Patrik Lundgren trängt sig in. Patrik Lundgren är Klaras chef, gift och har familj. Klara kartlägger hans privatliv, hon åker till och med ut till hans adress och iakttar hans hem.

Hon är en stalker light, rätt spontan i sitt spanande. På sätt och vis är Klara en stalker i sitt eget liv, hon iakttar sig själv skoningslöst och rapporterar åt sig själv i drastiska ordalag.

Klara är en kombination av gränslöshet och stenkoll. Också hennes ätstörning ser ut som en sådan blandning, hon har ätdagar och lite lugnare dagar.

Ätdagarna gör saker med hennes utseende hon inte gillar, uppsvälldheten får döljas av löst sittande plagg. Men allt med magen kan inte styras, den oroliga tarmen ställer egna krav.

Klara har ett namn på tarmen, den heter Mårran. Hon redovisar ibland dess status i början av kapitlet.

Kapitlen hinner bli fler ån sextio. De är som dagboksavsnitt eller blogginlägg eller som inslag av en ståuppare. Josefin Sock är också skådespelare och komiker till professionen, hon är bosatt i Stockholm och romanen utspelar sig där.

Det smärtsamma, och det som räddar föreställningen, är att hon genomskådar sig själv

Det skrivna tar också efter ståupp-genrens tekniker. Det är full ös genast, formen är explicit, attityden gränsöverskridande. En del av detta går emot de medel litteraturen brukar använda sig av. Som det att strax släppa maxat med information och känsla, bara för att pröva konststycket att kunna balansera sig vidare och hitta på en ännu kaxigare twist.

Klara själv är som en föreställning med ett bottenlöst bekräftelsebehov och en ständig medvetenhet om att hon värderas – tanken på hur hon ser ut i andras ögon (alla patriklundgrenar av varierande dignitet) är konstant där.

Det smärtsamma, och det som räddar föreställningen, är att hon genomskådar sig själv och kommenterar sin besatthet redan från start. Där finns ett knivskarpt resonemang som börjar:

”Det är bara i mina fantasier som jag är mitt riktiga jag, i verkligheten är jag halv. Det är så tråkigt att vara halv – halvkul, halvknäpp, halvspännande, halvsmart. Halvt närvarande …”. Och som slutkläm: ”Det är nämligen så att verkligheten älskar halva kvinnor. De är så lätta att ha att göra med.”

Självanalysen går till botten med det hela i samma kapitel: ”Fantasierna håller mig alltså vid liv men långt ifrån livet.” Sedan gasar skildringen på in i en rad situationer, dissekerade in absurdum.

Vad var det som hände egentligen när Patrik och Klara möttes vid kaffeautomaten, vad betydde kroppsspråket den där gången på baren? Och tusen andra situationer.

Till slut ska ha hon honom som i en liten ask. Och ett graviditetstest som visar positivt.

Genom fantasierna erövrar Klara hela scenen. Hon planerar listigt hur hon ska manipulera Patrik för att vinna hans intresse (”vara orimligt snygg vissa dagar och ful och ovårdad andra”), och till slut ska ha hon honom som i en liten ask. Och ett graviditetstest som visar positivt. Och ett fantastiskt liv.

Det är lite som om 1900-talets suktande romantikböcker tagit partydrog och vänt tröjan ut och in. Språket är ganska grabbigt, som det är på komediscenen. Hejdlöst. Den som gillar text med subtilare grepp blir sliten i längden.

Parallellt med dagdrömmarna finns umgänget med den mer välorganiserade väninnan som parar ihop Klara med en kille som är långt ifrån Lundgren-mallen. Men Klara slingrar sig ur, alternativet kan ju inte vara ett liv med förutsägbara parmiddagar.

Skildringen börjar stiga av den flödiga komedin ungefär här. Och sina bästa stunder har boken där den drar med sig mörka stråk, lever upp till inledningens reflektion kring att vara hel eller halv.

Drömmen om och rätten att vara en autentisk människa har ju alltid uttryckts i romaner, den finns i ”Den unge Werthers lidanden” lika väl som i modernare romaner där kvinnor genomskådar patriarkatets makt.

Slutet hos Josefin Sonck kommer med en ny ton, och när man läst klart minns man kanske bättre Klaras inåtvända leende när hon sitter på bussen till sitt nya jobb, än alla de drastiska utvikningarna på vägen dit.

Bilden av en ung kvinnas bulimiska och självpiskande tendenser sitter också kvar. Och tanken att det kan finnas något annat.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln