John Vikström, 90, räds inte vara en föregångare – ”jag kallar det inte mod, men jag måste vara sann mot mig själv”
Se till att din bild hålls hel när du ser dig i spegeln, fick John Vikström som ett råd på vägen en gång.
Då var Vikström en ung och oerfaren biskop i Borgå stift. Råd för sitt ledarskap fick han av dåvarande ärkebiskopen Martti Simojoki.
Vikström kunde inte ana att han en dag skulle bli ärkebiskop själv, den enda finlandssvensken på posten under ett sekel.
Att bilden hålls hel är viktigt för varje människa. Alltså att man är och kan leva med sitt sanna jag, inte försöker vara någon annan eller företräda åsikter man inte har.
– Kommer du i konflikt med dig själv och ditt samvete kan du inte stå rak som ledare. Det var en viktig lärdom, säger John Vikström med en livserfarenhet hos den som fyller 90.
Födelsedagen är 1 oktober.
Berättelsen om rådet han fick av Simojoki är hans svar på min fråga om var han har hittat modet. Modet till att vara en sådan föregångare i frågeställningar som det har funnits eller finns starka motsättningar i.
Tre av redaktören valda exempel där han har varit steget före
När han blev biskop i Borgå stift skrev han ett herdebrev, en bok vid namnet ”Tro i kris”, där han presenterade en Bibelsyn som väckte mycket kritik. När han skulle bli ärkebiskop skrev han ett herdebrev bland annat om kvinnoprästfrågan – han visste att den skulle komma till ett avgörande och han var för kvinnopräster.
Ett liknande dagsaktuellt exempel finns. I början av året tog ärkebiskop emeritus ställning för homosexuellas rätt till kyrkliga vigslar i Suomen Kuvalehti och i Kanava. Kritiken lät inte heller den här gången vänta på sig.
– Inte är jag modig, men jag har inte kunnat handla på något annat sätt i de här frågorna. Jag har sett till att jag har en hel bild i spegeln.
– Det tar tid att svänga stora skepp, men tron och kärleken är det viktigaste. Kärleken som förenar, rättvisa och lika värde för alla tror jag på.
– Också i fråga om de homosexuellas rätt kommer det att svänga. Jag hoppas folk har tålamod och förstår det, det kommer att svänga.
Vikström är öppen med att han inte alltid haft den övertygelse han har numera, ifråga om homosexuella. En av dem han diskuterat dessa frågor med är bland andra skådespelaren Simon Häger.
Under ett långt liv finns det saker där man växer till nya insikter, låter han förstå.
”Memento mori, inser jag, men jag tänker inte så mycket på döden
Ett långt liv betyder också både tillbakablickar och insikter om att ”memento mori” (kom ihåg att du är dödlig).
– Framtiden bekymrar mig inte, även om jag förstår att ”memento mori” gäller mig. Men ärligt talat tänker jag inte så mycket på döden.
– Döendet kan man frukta, men inte döden i sig, tänker jag. Mer tänker jag på hur det ska bli med anhöriga. Jag får be om en god bråd död.
– God i det avseendet också, att om man har relationerna till släkt och anhöriga i skick så känns det bättre. Det har jag fått ha, de har gett och ger mig mycket krafter.
Han berörs av tankarna på sina nära och kära. Efter en tankepaus fortsätter han:
– Jag brukar citera Churchills berömda ord. De yttrades efter ett slag, men jag använder dem om döden. Det här är inte slutet, inte ens början på slutet, det här är kanske slutets början…
”Hoppas det inte blir alltför stillsamt i det eviga livet”
Där gav John Vikström redan svar på frågan jag skulle ställa, om han tror på ett evigt liv.
Han har nämligen i en av sina böcker (han är författare till ett 20-tal) skrivit något humoristiskt om det här med att vila i frid.
– Du skrev en gång att du hoppas att det inte blir för rofyllt? Att man får spela fotboll och åka skidor också i det eviga livet?
– Ja, det där håller jag med om fortfarande, skrattar Vikström, som brukar säga att han inte är så ”religiöst lagd”. Och han är en stor fotbollsvän och motionär.
Under den första coronaåret cyklade han till exempel massor.
– När livet blev så instängt gav cyklandet en känsla av frihet.
John Vikström
Aktuell som: 90 år den 1 oktober.
Bor: I Åbo med sin fru sedan 20 år tillbaka, Clary-Ann Still.
Firar inte födelsedagen. I familjekretsen firar paret tillsammans med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, de är då 35 personer.
I samband med födelsedagen i höst utkommer två böcker. I den ena har John Vikström sammanställt tal och föredrag han har skrivit på svenska under sin tid som pensionär, 1999 framåt. Den utkommer på Fontana Media.
På finska, det språk som han ännu oftare föreläser på, utkommer också en bok med tal och skrifter från pensionärsåren. Den sammanställs av professor em. Hannu Mustakallio och forskaren Mikko Ketola.
Om att fylla 90: ” Det är roligt, det känns overkligt men bra. När jag skulle fylla 80 hade jag så svårt att se den där 8-an och förstå att det gällde mig. Sen har det gått av bara farten”.
Coronakrisen blev en lärdom i solidaritet och i uthållighet
Med en 90-årings perpektiv är coronatiden en av flera kriser. Som barn upplevde han krigsåren, som ärkebiskop depressionen under 1990-talet, år 2001 förändras världen efter terrorattackerna. Men coronakrisen kom ännu närmare, den berörde och berör oss alla.
– Varje kris är en sanningens stund. Under coronakrisen blev vårt land som ett laboratorium där den sociala gemenskapen testades, vår hälsovård, våra beslutsfattare, massmedia testades.
– Vi testades också. Vår inbördes tillit, hänsynen, solidariteten, uthålligheten.
– Känslan av att höra ihop, av att staten vill vårt bästa, den solidaritet som har varit på avskrivning länge fick ett nytt värde.
Men coronakrisen har också visat mindre sympatiska drag av nutidssamhället, funderar Vikström. Misstänksamheten mot andra, den utbredda ensamheten, att så många barn och unga mår dåligt – allt det här synliggjordes eller förstärktes av krisen.
– Det sätt som kyrkan reagerat på har glatt mig. De nya sätten hålla gudstjänst och framförallt diakonin som precis i stil med 90-talets depression har hjälpt så många.
Bristen på gemensamma värden och sanningar bekymrar
Vikström frågar sig vad som blir kvar av lärdomarna när krisen är över – har vi lärt oss att ”leva på distans”, eller blir deltagandet och gemenskapen extra livlig.
En annat trend i tidsandan som bekymrar honom är bristen på gemensamma sanningar och värden – och då talar vi inte om trosfrågor utan samhälleliga frågor och vetenskap.
– Den här trumpismen är ett hot mot det demokratiska samtalet. Om vi saknar en gemensam bild av verkligheten, inte har en grund av gemensamma värden och sanningar, då uppstår en fara för demokratin. För hur diskuterar man till exempel klimatförändringen med någon som vägrar att ens tro på den?
– Pluralismen har förstärkts de senaste åren. Det demokratiska samtalet fungerar inte när man bara deklarerar för varandra utan att lyssna, man möts inte.
Han skulle egentligen bo i radhus på Hirvensalo, men…
Det här samtalet förs i John Vikströms och Clary-Ann Stills hem i Åbo. Det ligger vid den västra åstranden, på andra sidan ån finns ärkebiskopsämbetet.
När Vikström flyttade in här bodde han ensam och hade varit änkling några år efter den första frun, Birgitta Vikström.
– Med Birgitta hade vi köpt en radhusbostad på Hirvensalo där vi hade tänkt bo som pensionärer. Den var uthyrd. När pensioneringen närmade sig var jag dit och tittade men tänkte att här ska jag inte bo ensam.
Han diskuterade med en fastighetsförmedlare som visade det nuvarande hemmet.
– Jag funderade på bostaden och bad om vägledning. På vägen tillbaka från visningen mötte jag två änglar. Den första var Mikko Juva (före detta ärkebiskop). Jag berättade att jag kommer från en visning. Han sa att han bor i grannhuset och rekommenderade området. På Dombron mötte jag en annan vän som sa att han bor i samma hus!
Saken var klar. Änglarna hade gjort sitt.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.