Jobbar landets vårdare för litet?
I somras gjorde Huawei-chefen Mika Lauhde ett omsusat utspel i Kauppalehti (4.6 2021).
Han anklagade finländarna för att jobba för få timmar i veckan – i jämförelse med honom själv som jobbar 80 timmar i veckan och inte har haft semester på fyra år.
Mika Lauhde verkar dessvärre ha förlorat kontakten till verkligheten. Där jobbar nämligen många 16 timmars arbetspass.
I vårdbranschen är två arbetsskift på raken ingenting ovanligt.
Incitamentet är dock inte – som i Lauhdes värld – att öka på produktiviteten eller vinstmarginalerna. Vårdarna som jobbar dubbla arbetsskift gör det till följd av personalbristen: av omsorg om patienterna och i solidaritet med sina kolleger.
Att en del jobbar extra av ekonomiska skäl beror på att lönerna i branschen är så låga, att dubbla arbetsskift kan vara det som räddar hyresbetalningen.
Mika Lauhde blev kraftigt emotsagd i den debatt som följde på hans uttalanden.
Expertisen var rätt enig: Överlånga arbetsveckor – eller år – utan tid för återhämtning gynnar i längden ingen.
Päivi Slama, svensk hälsocentralläkare i Åbo, beskrev i ÅU den 13.8 sina arbetsdagar som kaotiska. Hon sköter, vid sidan av sina egentliga arbetsuppgifter, just nu två semestrande läkares e-service, recept och liknande på grund av att det inte finns vikarier. Av den svenska enhetens 3500 patienter har hon 1750 på sin lista – det vill säga 1750 potentiella vårdbehövande.
Ekvationen beskriver hon som totalt omöjlig.
I Mika Lauhdes – och hans meningsfränders – ögon är hon dock sannolikt en förebild. ”Jag har aldrig skrivit upp så många övertidstimmar som nu” sa Päivi Slama i ÅU-artikeln.
Läkarförbundet uppgav igår (TS 22.8 2021) att den offentliga vården saknar ungefär 1000 läkare. Den allmänna uppskattningen i branschen är att cirka 8000 nya sjukskötare kunde anställas direkt. Inom hemvården och åldringsvården är vårdarbristen kronisk.
I Sirkkala skola i Åbo har 12-åringarna inte fått sina coronavaccin än på grund av att hälsovårdare saknas. I S:t Olofsskolan är vaccinationsläget lika oklart.
Det är uppenbart att vårdarbristen kryper in under skinnet på många Åbobor just nu. Telefonlinjerna till hälsocentralens tidsbokning är så överbelastade att kontrollen är förlorad över vilka vårdbehövande som har nått fram, vilka man har ringt tillbaka till och vilka som aldrig har fått kontakt med hälsocentralen. I Turun Sanomat (19.8 2021) uppger överläkare Päivi-Leena Honkinen att minst tio nya anställda skulle behövas för att klara av telefontrafiken, därtill behövs tio nya skötare för själva vården.
Försöken till rekryteringar har dock inte gett resultat.
Vårdarbristen har varit på tapeten i åratal. Coronan har dessvärre gett den helt nya dimensioner. Då allt fler vårdare krävs för testning, smittspårning och vaccinering räcker arbetskraften inte till.
Vittnesmålen om en bransch i gungning har sköljt över oss under de senaste månaderna. Bilden som tecknas av den offentliga vårdens nuvarande struktur är obehaglig. Systemet bygger på att de anställda tänjer på sina gränser och snällt ställer upp på extraskiften. Avdelningarnas förmän väljer mellan pest och kolera: whatsappa in folk från semestrar och ledigheter för att fylla upp tomma arbetspasslistor eller låta de trötta vila ut emellanåt?
Det är inget under att många anställda röstar med fötterna och lämnar det sjunkande skeppet. Den etiska stress som följer av att man inte kan sköta sitt arbete på ett anständigt sätt ligger som ett ok över många plikttrogna vårdare.
Enligt läkarförbundets ordförande Tuula Rajaniemi är det arbetsförhållandena som avskräcker många läkare från de offentliga tjänsterna. Det handlar inte om lönen, utan om att arbetet är illa strukturerat: till exempel skulle fler sekreterare möjliggöra för läkarna att koncentrera sig på vård framom byråkrati.
Liknande rapporter vittnar om att sjukskötare använder sin arbetstid till att städa och dela ut mat, eftersom antalet närvårdare och biträden skurits ned. Eller så finns det inga biträden att anställa – på denna del av verkstadsgolvet är det tämligen klart att också det också handlar om den dåliga lönen.
Lönenivåerna fastslås i huvudsak genom branschvisa, nationella avtal (åtminstone tillsvidare). Enskilda kommuner kan (tills vårdreformen kommer) tävla om arbetskraften med kommunvisa lönetillägg men framför allt kunde kommunerna (också Åbo) erbjuda hyfsade arbetsvillkor. Budskapet från verkstadsgolvet är kristallklart: Det behövs fler tjänster för att arbetsbördan ska fördelas rimligt.
Målbilden för de nya välfärdsområdena och dess politiska ledning som väljs i januari 2022 är därmed given: En vältrimmad organisation med tillräckligt många par händer.
I direktör Mika Lauhdes kretsar brottas alfahannarna i tävlan om vem som uppvisar flest arbetstimmar eller stiger upp tidigast om morgnarna för att hinna gymma före soluppgången.
På landets vårdavdelningar skapas mening i arbetet av helt andra komponenter.
För de politiska beslutsfattarna ligger utmaningen i att hålla huvudet kallt då man lägger örat mot marken och lyssnar till samtidens signaler.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.