Emilia Örnmark 10.11.2023 18:00

Jill Karlsson på Kimitoön är en av dem som i oktober 2020 drabbades av den hackerattack som Psykoterapicentret Vastaamo utsattes för.

En 26-årig finländsk man är misstänkt för det grova dataintrånget, för spridningen av över 30 000 Vastaamokunders känsliga uppgifter och för försök till grov utpressning av offren.

– Jag mår ändå bra igen och jag orkar prata. Men jag är stressad och jag är förbannad och jag har inte fått mycket hjälp.

Jill är en liten människa i det stora maskineri som startats kring utredningen av dataintrånget. Hon vill berätta sin berättelse för att lyfta fram hur ofantligt mycket hon fått kämpa och vad hon gått igenom, trots att hon är helt oskyldig till det som hänt.

Hon vill berätta hur en liten människa kan bli behandlad då sammanhanget är stort.

Jill har ändå fått en del hjälp, kanske mer än många andra drabbade. Det är främst vänner och bekanta som tipsat om var man kan söka professionell hjälp, och vilka papper som ska lämnas in när. Det här har Jill sin öppenhet att tacka för.

Ett mejl om läckta personuppgifter

Härvan startade för tre år sedan då Jill fick ett e-postmeddelande om att hennes personuppgifter läckt ut från Vastaamos register. Att det här var på riktigt kunde hon till en början inte förstå. Men ganska snabbt fick intrånget plats i nyheterna och några dagar senare fick Jill nästa e-postmeddelande: då ville en anonym utpressare ha bitcoins för att undvika ytterligare spridning av personuppgifterna.

– Vi var flera drabbade på Kimitoön och vi fick gruppterapi hos företagshälsovården. Men då handlade det mera om att behandla frågor som ”Varför jag?” än om praktiska åtgärder.

Den mänskliga kontakten har Jill för övrigt saknat hela vägen. Information har skötts genom medier och polisförhör genom e-blankett. De buntar med papper Jill har fått hem har varit på finska.

Hon hade hellre sett kommunikation per e-post, per telefon, eller genom att få besöka en polisstation. Samtidigt inser hon förstås att ett enormt fall som detta är svårt att hantera och att personlig service inte kan ges.

Då finns det inte plats för den enskilda människan, för Jill Karlsson.

– Ett stort spännande brott är i fokus, inte de utsatta, konstaterar hon.

Jill poängterar att hon inte har förståelse för det juridiska och inte känner till hur man går till väga i sådana här processer.

Avgiftsbelagd spärrtjänst för personuppgifter för resten av livet

Det första konkreta Jill gjorde var polisanmälan (en för utpressning, en för stulna personuppgifter) enligt anvisningar i nyheterna samt att enligt direktiv beställa två olika spärrtjänster. De går på några tio euro i året och skyddar person- och kredituppgifter. För Jill är konkreta följder bland annat att hon inte kan handla på kredit eller i webbaffärer.

– Jag frågade en advokat om man kan sluta betala för skyddet, men fick veta att ifall någon då använder mina personuppgifter är det jag som anses som oansvarig.

Advokaten var den första mänskliga kontakten hon hade till sin hjälp för att reda ut det praktiska.

Första tåget för att göra anspråk gick

Efter polisanmälan följde en paus, under vilken Vastaamo ansökte om konkurs (februari 2021).

– Då kunde man ha gjort anspråk på Vastaamos konkursbo på grund av att de inte hade sina registerskydd i skick. Det skulle man göra inom två veckor, men då tipset kom från en kompis hade redan en vecka gått och det var midsommar. Dessutom skulle bara de 200 snabbaste få hjälp med det här. Det tåget gick.

Igen följde en väntan för Jill då polisutredningen pågick och den misstänkte kunde häktas (oktober 2022).

– Otroligt att de fick fast honom. Det är ett ansikte jag avskyr! Förstår han vad han ställt till med?

Ni får klara er på egen hand

I september i år överlämnades förundersökningshelheten till åklagaren.

– Då fick jag veta att åklagaren som sköter fallet inte kommer att föra vår talan, utan alla får klara sig själva.

Det var då Jill kände att hon behövde anlita en advokat, eftersom hon själv har svårt att sätta en prislapp på lidande.

Vid det här laget stod det dock klart att även om den skyldige blir dömd och måste betala skadestånd kommer de drabbade med högsta sannolikhet inte att få några pengar.

Rättskyddsförsäkringen gäller inte

På grund av för hög inkomst hade Jill inte rätt till avgiftsfri rättshjälp. Tanken var därför att advokatkostnaderna på 4 000 euro skulle täckas av rättskyddsförsäkringen vid Lokaltapiola. Men då visar det sig att försäkringen inte ersätter brottsfall.

– Det här var droppen som fick bägaren att rinna över! säger Jill, som då fattade beslutet att dela med sig av sin berättelse.

Hon sökte hjälp vid försäkringsbolagets lokala byrå i Kimito, men hänvisades vidare till rättskyddsavdelningen. Beslut har Jill inte fått än, men en annan i samma situation har fått back.

– Jag har varit trogen kund i tjugo år och inte utnyttjat min försäkring för annat än ett födelsemärke och en tvättmaskin.

Här har berättelsen nått fram till dags dato. I stället för att betala advokatkostnader för 4 000 euro har Jill fått tips om en byrå som gratis skriver anspråk. Jill väntar besked därifrån.

”Helst vill jag bara riva skinnet av mig och förtränga allt”

Under den långa processen har Jill ibland kunnat glömma allting, men genast hon hör något om läckan i nyheterna eller ska betala en räkning som hänger ihop med det här blir hon upprörd.

– Varför har man begärt in våra anspråk, då de ändå inte ska behandlas nu? Vi är för många, vi kommer ändå inte att få några pengar. Men ändå har man krävt att vi ska lämna in en massa papper, som inte ens finns. Man förväntas orka hålla på, men helst vill jag bara riva skinnet av mig och förtränga allt!

Jill vill ändå komma med sitt anspråk, eftersom någon gjort henne illa.

– Jag kunde ju bara låta det här vara, men jag vill ändå visa på vad som är rätt och fel.

Orättvisan tynger

Det tyngsta av allt tycker Jill att orättvisan är. Och faktumet att det här aldrig tar slut.

Hon säger att det som kunde hjälpa alla drabbade är att få till något slag av speciallag som kunde göra det enklare att i sådana här fall byta personnummer, något som de drabbade inte uppfyller kriterierna för.

Jill har flera förslag: Varför inte skapa ett forum för de drabbade där tillförlitlig information och hjälp kunde finnas på ett ställe?

Trots att Jill säger att hon mår bra nu berättar hon om de symtom åren av oro orsakat: magont och glömska i oproportionerliga mått.

– Jag får säga till min arbetsgivare att ”I dag funkar jag inte”. Jag kan sitta och bara stirra framför mig. Det här är ju tecken på burnout, men inte på grund av jobbet denna gång. Det här äter för mycket hjärnkapacitet.

Emilia Örnmark
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln