Järnnätterna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När skolan äntligen var slut för mig jobbade jag på en handelsträdgård med blommor och grönsaker. Jag ville ha egna pengar, det fick jag också – lite.
Arbetsgivaren, tillika ägaren, sa att min timlön skulle stiga kännbart efter en månad om inget oförutsett inträffat, det låtsades han ha glömt när det blev aktuellt med utbetalning. Jag måste påminna om det, och jag skakade lite när jag gjorde det, men det gick fram.
Han mindes plötsligt hur det var, förvåningen över glömskan var arrangerad i en slarvig inställsamhet, som i en dålig film.
I handelsträdgården lärde jag mig hur mycket en skottkärra med tomater väger – riktigt jädrans mycket.
Firman var inte så stor, inte fanns det råd till effektiviserande rackerier, så mycket måste klaras med muskelkraft. Muskelkraft hos spinkiga studenter räknades också.
Till det svårare hörde att sikta rätt med skottkärran när man skulle lämna ett växthus för ett annat och en smal brädlapp var enda passagen över den höga tröskeln. En smal brädlapp upp, en smal brädlapp ner.
Det gällde att ha exakt rätt fart för att komma upp, och knycka till precis när det bar ner igen för att allt inte skulle dra iväg och välta. Den där skottkärran – en läromästare!
Ägaren till trädgården tyckte bra om de så kallade järnnätterna. Han brukade ibland lite vagt varna för dem när kunder kom och köpte plantor till trädgården, men såg belåten ut när nattfrosten hade haft ihjäl sommarblommorna och människorna kom och köpte nya.
Varför heter det järnnätter? En säger att det kommer från tyskan, men blev en felöversättning. En annan säjer att det har med isländska att göra.
Ibland när folk tappar bort sig i etymologins labyrinter börjar jag tänka på den där skottkärran med sin tunga last. Jag vill bara komma vidare.
Läser en kort artikel i serien ”Veckans ord” producerad av Sveriges Radio, det handlar om järnnätter.
Konklusionen är att det snart kommer att vara bara ett ord utan konkret innehåll, klimatförändringen gör frost i juni till något passerat.
Vi kommer att sörja de upplevda järnnätterna och använda ordet bara i överförd bemärkelse, om nedkylda relationer i dysfunktionella familjer, som i Mirja Unges genombrottsroman som hette just ”Järnnätter”.
Jag kommer att tänka på järnnätter nu när vi går ut ur pandemins restriktioner. Det finns skörare grupper som inte riktigt skulle tåla ett bakslag nu. Varannan dag tänker jag att jag hör till dem.
I Finlands historia är nattfrost ett känt begrepp, en bild av försämringen i relationen till Sovjet. Då var det höst, många kände sig rädda. Nu känns det som järnnätter i förhållandet till Sverige, fast på ett annat plan, på tjafsnivå.
Fula saker har sagts och tryckts på tidningssidor, som att man per automatik ser svenskar som smittobärare om de dyker upp hos oss. Den som vill ge svar på tal spär på med egna projektioner, förenklingar och stereotypier. Det är till intet förpliktande, och finns bara för att det är kul att kasta in ytterligare en pinne i brasan.
Kanske är upplösningen av en vettig diskussion de verkliga järnnätterna.
Och nån gång i framtiden, ifall det blir en framtid, kanske man minns att början av juni brukade dra med sig låga temperaturer och något med Centerpartiet: u-svängar, slirande faktureringar, nästanskandaler och kanskeskandaler, skottkärror som vält.
Ifall det finns ett Centerparti då. Men många vill säkert det. Man vet ju inte vem som annars skulle överta deras gamla teg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.