Jaktvårdsföreningen vill fördriva Pargasvargen – ”Onödigt närgången”
I helgen hade Pargasbon Bernhard Helander ett nära möte med en varg i Kojkulla i Pargas. Vargen befann sig på endast ett tiotal meters avstånd och visade inga tecken på skygghet.
Enligt Pargas rovdjurskontaktperson Sture Lindroos är det oroväckande att vargen kommer så nära, i synnerhet då personen rört sig till fots.
– Den har varit onödigt närgången. Vargen borde se människan på långt håll och då håller den sig undan. Det är inte naturligt att den kommer så där nära.
LÄS OCKSÅ
Pargasbo stod öga mot öga med vargen – ”Minns inte när jag varit så rädd”Lindroos bedömer att det börjar bli trångt för vargarna att bilda revir inom kommundelen Pargas, där det uppskattas finnas fyra vargar sedan vårvintern. Hit räknas inte de vargar som finns till exempel i Houtskär.
– Det är min bedömning att de är fyra individer inom ”gamla Pargas”. En gång har det observerats tre skilda vargar under en och samma kväll, så det är troligt att de är sammanlagt fyra till antalet.
Enligt Lindroos finns det tätast med varg i sydvästra Finland, och de unga vargarna har nu blivit vana att stöta på folk.
– Ett fördrivningstillstånd är nog på gång. Jag har hört om flera liknande situationer under sommaren både på Ålön och Lielax.
Först fördrivning, sedan avlivning
Fördrivningstillstånd av varg beviljas av Finlands viltcentral. I praktiken innebär fördrivningen att man skrämmer bort vargen från området. Att få ett fördrivningstillstånd tar enligt Lindroos i bästa fall några dagar, i värsta fall veckor.
Tillstånd för att avliva varg beviljas i sin tur av polisen, och tillstånd ges i regel först om det finns tecken på att vargen varit aggressiv.
Sture Lindroos bedömer att ett avlivningstillstånd också kan ansökas efter att man först försökt skrämma bort vargen 2–3 gånger och det inte gett några resultat.
– Fördrivningstillståndet har inte så stor praktisk betydelse, det är egentligen ett steg i processen för att senare kunna få ett avlivningstillstånd. Ännu har vargarna i det här området inte varit aggressiva, säger Lindroos.
Är det nu inte som så att de vilda djuren ska finna sig i att de befolkade områdena bebos av människor. Nu tycks det ju vara tvärtom.
Traditionella näringar anfäktas av betydande olägenheter av vargar och sälar, gäss och skarvar. Längre in i landet välter björnarna bikuporna och i Norge tycks ju kungsörnarna ha fått smak för människor. Borde inte lagar som skyddar överstora populationer av orädda och lata rovdjur gå att ändra rätt enkelt om viljan skulle finnas. Går inte alla lagar som inte är ändamålsenliga att ändra?
Den stress , ängslan och det raseri som dessa odjur förorsakar betonas sällan.
I detta fall vargen , som till absolut ingen nytta, (och till vems nöje) lurar i buskagen och gör skolvägen till en mardröm behöver väl inte utrotas men borde decimeras lagligt (eller inte) till ett fåtal lagom skygga och intelligenta individer som håller sig i ödemarkerna .Om någon vill unna sig nöjet att möta varg må han då resa på vargsafari. Sådana upplevelser skall vi inte behöva bestå på mot vår vilja.
Börjar kännas rätt otäckt om de verkligen måste hända nåt större, typ nåt människobarn skall råka illa ut innan de blir nån ordning på att få fälla dessa djur som tyvärr inte hör till vår vanliga fauna.
Vem tar på sig skulden om detta händer då barnen väntar på skoltaxin.
Kanske på tiden att möta ”Olle i grind” innan de är för sent.