Ann-Christine Snickars 11.07.2019 05:00

Syskongnabb. Mjukisapan Spökdjuret har en avledande funktion när Peter, Emil Grudemo El Hayek, bearbetar sin skräck för kor. Camomilla, som lillasyster heter i pjäsversionen, är i stället oräddheten själv. Meri Anna Hulkkonens tolkningar av Kamomilla i olika åldrar är suverän. Foto: Samuel Karlsson

Recension

I Christina Anderssons omistliga berättelseskatt, som innehåller mycket mer än ”Jakob Dunderskägg”, byggs och bearbetas relationer med hjälp av en anarkistisk humor som är förlåtande och inkluderande.
Den finns starkt närvarande i Skärgårdsteaterns ”Jakob Dunderskägg” som turnerar i Åboland just nu.
Utmärkande för Christina Andersson är också hennes skarpa iakttagelseförmåga som innefattar både den specifika detaljen och kontexten, hela scenen. Det är sånt man förstår att kräva av litteratur och teater för barn i dag, ett tack till henne som bidrog till det.
Den välfungerande dramatiseringen är av Annina Enckell och utgår från ett nuplan, där familjen Fimpels barn, Peter, Maria och Camomilla, är just så gamla som de var när de återsåg Dunderskägg och han berättade om sin sällsamma släktfest.
Maria tänker på vem som tagit sista droppen i hennes schampoflaska, Peter är på tröskeln till en skör pubertet och Camomilla är ett livligt barn i sina bästa livlighetsår. Det ringer i trådtelefonen och Dunderskägg aviserar sin ankomst.
Så viker pjäsen mödolöst in på minnet av det första mötet då han var barnvakt och huset blev fullt av fantastiska pirathistorier.
Regissören Ville Sandqvist har sinne för hur man markerar sådant. Det går fort som när man vänder en bordduk, i en handvändning.
Dunderskägg tar form i Robert Kocks gestalt. Han är en reslig skådespelare med sinne för subtila uttryck, som hittad för detta. De som minns Skärgårdsteaterns tidigare uppsättningar kommer ihåg honom i ”Lilla prinsen”. Som hittad också där.
Han har ett sätt att jorda sina roller i ett slags pågående reflektion som hela tiden finns med utan att ta det minsta tid från själva utspelet.
Dunderskägg bygger prompt ett piratskepp av matsalsmöblemanget, alla är strax med på noterna. Men det börjar med en nästan osynlig demonstration av skillnaden mellan rådd och lek.
Vad alla Anderssons böcker hyllar är frihet – också friheten att fånga infallet, det gyllne ögonblicket är man är fullt ut sig själv. Då ligger möjligheten till förändring också inom räckhåll.
Allt detta känns av i pjäsen. Första avdelningen kretsar kring pirathistorien, där är det Dunderskägg som leder äventyret. I andra delen som handlar om släktträffen och Alvar som äntligen berättar sin historia och kommer över sin ångest, blir det barnen som tar över, som går in i rollerna med liv och lust.
Mot slutet hotar ett visst kaos att ta över, föreställningen överhopas av påhitt som konkretiseras i den rekvisita man kan få tag på. Men visst är det elegant att en gammal släkting tar sig ton genom en sliten kaffepanna, en annan i en fickplunta!
Leken ger sig hän i gränslösheten och man undrar ett ögonblick hur det ska gå att knyta ihop historien.
Men det finns en väg också för det, en berättelsens visuella organisation som gör slutet vackert. Grejorna plockas ihop och till slut lyser en ensam lykta på bordet och aktörerna lämnar spelplatsen. Då har man varit med om mycket.
Man har bogserats av en val, träffat piraten Oskar Skitstrumpa, upplevt en turnerande grodcirkus och varit med om en improviserad terapi mot kofobi. Till exempel det.
”Jakob Dunderskägg” innehåller också musik och dans – vilken barnteater gör inte det i dag? Men sången kan vara ju vara en tonsatt (av Robert Kock) dikt av Tavaststjerna, ”Hemåt i höstregn”, i stället för något trams som vuxna tror att barn gillar.
Koreografin kan vara en bild av en eldsvåda eller en knackorvsdans. Poängen är det spontana eller helt otippade.
Att vara konfronterad med skådespelarna i föreställningen är ett rent nöje. Det handlar ju inte bara om Dunderskägg utan om alla, om barnskaran, vad de vill och känner. Lidia Bäcks vis att låta Maria skeptiskt hålla tillbaka ett ögonblick, för att sen glömma all misstänksamheten och ösa på för fullt, är doserad med precision.
Emil Grudemo El Hayeks kringelikrokiga gestaltning av en pojkes ängslighet är rörande, och Meri Anna Hulkkonens tolkning av Camomilla i olika åldrar (och Oskar Skitstrumpa) suverän.
Skärgårdsteatern fyller femtio år i år och ”Jakob Dunderskägg” ter sig som ett självklart val för jubileet. Han fyller ju också femtio. Första boken om honom kom ut 1969. Men han är bevisligen ung.
 

Jakob Dunderskägg
av Christina Andersson
Dramatisering: Annina Enckell
Regi: Ville Sandqvist
Scenografi: Lasse Idman
Dräkter: Arbetsgruppen
Ljuddesign och originalmusik: Niklas Nybom
Sångernas tonsättning: Robert Kock
I rollerna: Lidia Bäck, Emil Grudemo El Hayek, Meri Anna Hulkkonen, Robert Kock
Skärgårdsteaterns föreställning i Söderlångvik 9.7

Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln