Min barnatro på det goda spelbolaget Veikkaus har inte bara vacklat utan fallit pladask
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag minns så bra den euforiska känslan då markslantarna rasslade ned i pajazzospelets mynttråg i den rökiga baren i Kimito. Jag fick stå på tå för att lägga in slantar och skjuta iväg dem mot sexmarksgluggen i mitten. Men träffade gjorde jag, flera gånger. Klirr-klirr …
Pengarna borde jag egentligen ha använt till mat. Det var nämligen på den rökiga baren vi hade våra lunchpauser, vi som deltog i Kylli-tätis konstkurs. Kanske själva konstkursen var på Sagalund?
Den rökiga baren fanns ungefär där som Arkadiavägen går i dag. Eller så antar jag, för omgivningen har förändrats en hel del sedan mitten av 1970-talet.
Klirret kändes särskilt bra eftersom vi samma vecka skulle åka till Borgbacken. Trevligt med extra ”egna” pengar utöver den pott som vi barn säkert skulle få dela på väl framme på nöjesparken.
De gamla pajazzospelen hade en viss charm. Det var något med det enkla mekaniska upplägget som fascinerade. Jag kunde säkert av nostalgiska skäl när som helst slå in några slantar i en helmekanisk traditionell pajazzo.
Huset vinner såklart alltid, som det sägs om kasinon. Förr eller senare står man där som en bajazzo, en pagliacco, en pajas. Sista slanten åkte in och inget kom ut.
Precis som med spelbolaget Veikkaus. Men i det fallet handlar det inte om oskyldigt inputtade enmarksslantar, utan om spelberoende och Finland största reklambudget.
Jag har vuxit upp i ett Finland där Veikkaus var det ”goda” spelbolaget. Bolaget som gjorde så mycket gott. Lottoraden gav barn idrottsmöjligheter, jokern såg till att vi hade en högklassig opera och skraplotterna stödde handikapporganisationerna. Ungefär.
Folk är svaga och kommer ändå att spela, så då kan de väl göra det via vårt egna Veikkaus.
Min barnatro på det goda spelbolaget har senare inte bara vacklat utan fallit pladask. När jag för några år sedan skrev en kritisk ledare fick jag ett obehagligt samtal från en Veikkauschef, som ville tala länge och väl om verksamhetens ideella kärna.
Det kändes som en religiös tillrättavisning, inte som en dialog. Nå, den här spelpredikanten hade väl sina resultatbonusar att tänka på.
Det är här tumskruven hittas. På tok för många beslutsfattare sitter och håvar in pengar från spelbolaget. Väldigt många har väldigt mycket att förlora.
En verklig ögonöppnare var då Senja Larsen nyligen skrev en kolumn i Kauppalehti om Veikkaus (21.8). Jag tänker inte redogöra för dem med än så här: Av Veikkaus alla intäkter går 45 procent till annat än något gott i samhället. En stor del av potten går till allsköns inblandade som låtsas att de gör någon nytta i bolaget eller för samhället.
För min del kunde man gott lägga ned Veikkaus. Spelbolaget är numera inget annat än en del av den etablerade institutionaliserade korruptionen i Finland – missbruk av offentlig makt för privat vinning, dåligt dold av Potemkinkulisser som en gång kanske faktiskt var byggda på en ideell grund. Men inte mer.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.