"Jag skulle skriva om allt detta, men nej. Någon gång måste vreden få vila. Någon gång måste man få ägna sig åt triviala saker och få vara tacksam över det man har, när det finns så mycket fult i världen."
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Den här texten skulle egentligen ha handlat om något helt annat. Efter att ha lyssnat på Maria Sids sommarprat skulle jag skriva om smärtan i att höra om ännu en kvinna som levt med en våldsam man. Jag skulle skriva om hur arg jag blir när jag tänker på hur många kvinnoberättelser som kantas av en våldsam make, pappa eller bror och hur det är symptom på något skevt i samhället.
Jag skulle skriva om det dåliga samvetet som drabbar en om sommaren. Finlands ljuvligaste tid är här och här går jag bekymrar mig om vad jag sätter i mig. Jag skulle skriva om hur det känns på den första riktiga semestern. Tristessen som slår in dag tre när man sovit ut och väntar på att något ska hända. Allt jag saknat under året är tid och nu vet jag inte vad jag ska göra med all min tid. Jag skulle skriva om hur fånig man känner sig då.
Jag skulle skriva om allt det här till ljudet av ännu en fotbollsmatch. Jag skulle skriva om de miljarder som pumpas in i sporten. Det sjuka i att spelare kan kamma hem miljoner för att trixa boll, när barn fortfarande lever i fattigdom. Jag skulle skriva det väl medveten om att det krävs mer än att ”trixa boll” för att kamma hem miljoner och att det också kan komma något gott ur VM, som en diskussion om rasism och var det är att vara svensk, finsk eller europeisk.
Jag skulle skriva om det idiotiska i handelsblockader och hur Trumpen aldrig slutar att förvåna. Hur man kan vara så okvalificerad för sitt jobb. Hur såna som han skapar en oro jag tidigare aldrig riktigt känt. Det känns som att det bubblar. Som en ständig nedräkning tills det smäller. Jag skulle skriva om hur tidningsrubrikerna varje dag får det att kännas som att världen blir värre för varje sekund som går.
Jag skulle skriva om båten i Medelhavet ingen vill ha på sitt samvete. Om hur beslutsfattarna pratar om att lösa flyktingsituationer genom processer och system som stänger gränser och skapar nya flyktingläger. Jag skulle skriva om hur frågan verkar vara: vad är det minsta möjliga vi behöver göra för att vinna nästa val, istället för: vad kan vi göra för att minska mänskligt lidande.
Jag skulle skriva om att den globala fördelningen av flyktingar inte är så eurocentrisk som man ibland får bilden av. Att majoriteten av flyktingarna inte knackar på porten till Europa utan är kvar i sina hemländer eller grannländer som Iran, Libanon, Uganda, Pakistan, Turkiet. Att antalet flyktingar förra året ökade och att det nu finns 68,5 miljoner människor på flykt i världen.
Jag skulle skriva om allt detta, men nej. Någon gång måste vreden få vila. Någon gång måste man få ägna sig åt triviala saker, som att lösa ett japanskt korsord, sy ett korsstygn och sträckläsa en bok. Någon gång måste man få vara tacksam över det man har, när det finns så mycket fult i världen.
Någon gång måste man dofta på en blomma och fascineras av ett murket gammalt träd, tänka att före det första slaget, när sista målet i VM är gjort och när kitteln kokat över kommer trädet stå där i alla fall. Oavsett hur vi bråkar och strider kommer dess gröna grenar sträcka sig mot himlen, mot solen och darra lätt i vinden.
Problemen, oron och vreden försvinner inte under semestern. Lika säkert som att eken står kvar imorgon, så kommer problemen att finnas kvar i augusti. Då tar vi upp kampen igen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.