Jag saknar delikatesserna och framför allt deras bagare och drömmer om att en dag vara som dem
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Traditioner är till för att bevaras. I alla fall de som på något sätt innefattar far- och morföräldrar.
Men det finns vissa traditioner som är totalt omöjliga att föra vidare.
Hos farmor och farfar serverades under varje besök hemlagad saft eller päronlemonad i glas på fot och kaffe ur myrnakoppar och det dukades alltid med skira små kaffeservetter med blommiga mönster.
Plåtburkarna öppnades och glasfaten fylldes och kexen hette småbröd.
Med undantag av en (!) sort, de milda Murokexen i det vita avlånga paketet, var allt hembakat.
De där nästan vita runda, släta kexen, de där plattare med russin, de avlånga med kakao, torrkakan, kvargkakan och kanelbullarna i pappersformar.
Och det här begränsades alltså inte till bemärkelsedagar utan ägde rum under vareviga besök.
Mormor var inte kextypen. Hon var den som knådade deg.
Hennes specialitet var örfilar som absolut inte hette kanelbullar och de fanns alltid nygräddade. ”Mormors örfilar” var ett begrepp.
Hon använde aldrig några mått utan blandade ihop ingredienserna på högt i sin bunke medan jag satt uppflugen på köksbänken och tittade på, ofta med ett litet tyskt snapsglas i handen, fyllt med gul jaffa.
När de nygräddade örfilarna kom ut ur ugnen byttes jaffan givetvis ut mot mjölk. Och kombinationen var lika himmelsk varje gång.
Men det fanns ändå en fas däremellan som var min absoluta favorit. Till min ritual hörde att alltid äta en ogräddad örfil.
Mormor ringde ofta då det vankades örfilsbak och om jag inte var hemma, väntade en ogräddad örfil på den minsta silverbrickan i hennes serie, med en lapp med mitt namn på hemma på vårt köksbord.
Mormor kom alltså promenerande med den lilla brickan för att jag skulle få min degdelikatess. Varenda gång.
Mormors hemliga örfilsknep bär jag alltid med mig. Farmors småkaksrecept har jag sett till att få kopierade. Så förutsättningarna borde finnas. Men jag bakar aldrig.
Till barnets kalas ja, och så en sats pepparkakor till jul för sakens skull. Däremellan nästan aldrig.
Tanken på att duka upp med sju sorters nygräddade kakor känns befängd. Eller ens två. Vilka dieter skulle i dag ens tillåta att någon skulle äta dem om jag bakade?
Jag saknar de här gemensamma stunderna och delikatesserna. Och framför allt deras bagare och drömmer om att en dag vara som dem.
Och tills dess får jag väl nöja mig med att bläddra i en katalog med fyrkantiga lådor med helfabrikatinnehåll, som kollegorna säljer till förmån för sonens eller dotterns klassresa eller fotbollslag.
Och så finns det ju som tur ännu Murokex.
En smula tradition.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.