Jag kanske blir en skinande sosse nu
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är julkalendertider. Lucka ett: regeringskris. Lucka två: detsamma. Lucka tre: statsministerbyte. Lucka fyra och fram till jul: mer kris i sikte.
I den politiska kalendern tänker centern att de ska finnas i lucka tjugofyra, där glorian finns. Det finns en ganska stor och hårdför skenhelighet i det. Men gloria har de varit dåliga på att bära, för fastän politik i dag tycks gå ut på att få det förflutna att gå upp i rök, minns man klart en mössa där det stod Terrafame, och vilket ministerhuvud som bar den.
Det har varit några dagar som gynnat uppfattningen att politiken i Finland är något som är till för de partierna endast. Ett spel. I insatsen ingår vi, dessvärre. Jag tror att mänskor håller på att tröttna och ger fan. Dessvärre.
Då finns det ett parti som hurrar och tar lyra. Om människorna tappar sugen och låter bli att rösta kommer det att gynna det partiet. Samma parti har avkriminaliseringen av hets mot folkgrupp som en av de viktiga frågorna på agendan, där har den ibland namnet yttrandefrihet. Landet kommer att förstå att det inte vill ha avkriminalisering av hets mot folkgrupp senast när det fått den.
Eller först då. Det är ens plikt att reflektera över vad det innebär. Du som läser detta kan mycket väl bli måltavla då.
”I dag fortsätter regeringskrisen”. Det är tisdagens första nyhet. Uppläsaren låter ganska nyter, som vid en väderleksrapport med ganska många solar. December kom med solglimt ute men med moln över oss. Om regeringen faller, hur går det då med självständighetsbalen, får avsatta ministrar komma ändå? En detaljfråga att vila i, medan det går.
Är krisen slut om statsministern byts ut, eller börjar den först då? För eftermiddagstidningarna är krisen godis, kolumnisterna kolumnistar så stickor yr, och strån. Skyfflande journalistik, hittade någon redan på ordet? Jag vet människor som tror att undersökande journalistik är att gå ut och fråga folk vad de tycker. ”Gå ut” klarar man i dag också utan att ens gå ut.
I kvällstidningarna finns ett sossehat som flammar högt var gång det finns något att anmärka på Rinne. Det är inte en helt hederlig utgångspunkt. Jag känner hur jag vill bli en skinande socialdemokrat från topp till tå varje gång det händer. Och det sker ofta nu. Kanhända gör krisen i själva verket att socialdemokraterna blir fler.
Men det är väl inte bara jakten på frasen som fällde stadsministern som satt krafterna i rörelse just nu. Undantar vi den frenetiska maktlystnaden hos oppositionen (och det regeringsparti som också vill vara med oppositionen), finns fortfarande kravet att tala om arbetet. Det angår ju också oss alla precis varje dag.
Föreställer mig att någon dagligen börjar tala i termer av ”lönesänkningshysterin” eller ”det skadliga arbetslivet”. Men de sjuhundra paketsorterarna är glömda nu och uppmärksamheten slinker någon annanstans.
Jag är ingen politisk journalist och ingen kommentator. Det är mitt hjärtas olust som tränger sig fram här. Kommentator, jag har börjat irritera mig på ordet. Det betyder alltför ofta en som svarar där den borde fråga. Och den en gång frågvisaste av alla journalister, Leif Salmén, är död. Hans skoningslösa frågvishet var i vår tjänst. Leve den!
Jag tjuvkikade alltid i julkalendern. Jag var ett barn som inte tyckte om hemligheter eller överraskningar. Det handlade om ett slags självbevarelsedrift. Jag anade att bilderna därunder var triviala och förutsägbara, kände att det var bättre att uppleva dem alla på en gång, än att solka varje dag med att låtsas överraskad, fast jag var besviken.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.